År 1840 uppskattades hela jordens guldproduktion till icke mera än 5 millioner sterling, — år 1850 var den redan öfver 17, år 1852 — 40 mill. K, och för 1853 uppskattas den redan till 45 mill. E. Silsverproduktion har under samma tid högst obetydligt ökat sig. — Den antogs 1840 till 7 mill. och torde sedan dess endast hafva ökat sig med en mill. K. Hela förrådet af kontant cirkulerande medium (i tackor eller mynt) i Europa, Förenta Staterna i N. A. och de brittiska kolonierna kan för året 1848 antagas till nära 500 millioner E, men bör nu uppskattas till minst 550 mill. E. (Se d:r A. Soetbeers) AÅndeutungen in Bezug auf die vermehrte GoIproduction Hamburg 1852; säkerligen den grundligaste bok öfver detta ämne. Guldets ökning under de sednaste fem åren, ehuru visserligen stor, tycks stå i rigtigt förhållande till den ökade verksamheten, och då denna sednare i utomordentlig grad tilltager, så se vi ännu icke något afgjordt bevis på guldets fallande i värde, hvarom det så mycket varit tal i böcker och tidningar. Så länge de ökade guldmassorna skapa nya handels-brancher, kunna de icke i någon väsentlig mån förringa metallens värde. Mera än 2 millioner i myntadt guld hafva sedan ett år tillbaka blifvit afsända till Australien, emedan man genom denna operation, fördelaktigare än genom någon annan, sättes i stånd att köpa varor (guld, ull, koppar c.) i detta land och föra dem till England. Men skola dessa operationer förnya sig? Göra de det icke, så kommer, hastigare än det eljest skulle ske, mera guld i den allmänna cirkulationen, och då just i myntform. Regeringen har gifvit efter för föreställningarna från Sydney: — ett myntverk skall inrättas der. Mynten skola vara lika med moderlandets, och af samma halt; den yttre pregeln skall blott antyda att de utgått från myntverket i Sydney och icke från det i London. Man har på sednare tider laggt mycken vigt på den omständigheten, att sedan ett år tillbaka varorna på våra marknader stigit, uteslutande genom guldets inflytande. Den som uppmärksamt följt våra varumarknader måste hafva blifvit öfvertygad derom, att öfverflödet och det goda priset på penningar år 1852, — visserligen en följd af ökade guldmassor, — blott i ringa mån föranledt stegring. Allmän fred, folkens välstånd och förminskad produktion af många artiklar — eller likverkande, ökad konsumtion — hafva höjt varornas värde; icke guldet ensamt. Varorna skulle, under dylika omständigheter, hafva stigit utan ökade guldmassor, ehuru sannolikt icke till en sådan grad som med guld. Det är väl bekant, att begärligheten efter penningar i följd af förökad handel under de sednaste sex månaderna var så stor, att deras värde väsendtligen stigit; — här från 2 till 3 procent pro anno. Guldförråden i Europas stora bankinrättningar har betydligt minskats, emedan guldet med mera fördel kunnat användas utom Europa. Alla dessa omständigheter antyda ingen sjunkning i guldets värde, således icke heller någon permanent stegring i värdet på andra artiklar. Guld lifvar verlden, väcker och utvidgar menniskornas slumrande själsoch kroppskrafter samt höjer handel och industri. Så länge denna rörelse håller jemna steg med guldmassornas tillväxt, så länge kan det icke blifva fråga om några stora revolutioner, men fluktuationer blifva tätare än förr, tills senare epoker fälla utslaget. Angående spanmål hafva vi endast att säga, att sedan två månader alla illusioner och spe