nu, eller om den vackra Britta i Ålhult blifvit gift och sådantder, hvarunder Kuno som han förut varit van tilltalade Sven med du, men denne narurlig vis tillbaka sade grefve. Man må dock icke föreställa sig, att den unge grefven på något vis gaf sin värdighet till spillo. Det skulle ganska säkert icke varit värdt för sekter Mandolin eller någon hvem som heldst af de andra, att försöka spela familier med honom, men der han fann en naturlig välvilja och öppenhet, der var äfven han välvillig och öppen. Bland dem, som Kunos besök mest öfverraskade, var utan tvifvel Clara. En darrning öfverfor henne, vid det han inträdde — hon visste ej hvarföre. Och när hon hörde de andra flickorna med en mun säga: hvad han har blifvit vacker! — så var hon den enda som icke instämde deri — högt nemligen. Clara hade tänkt att hennes barndomsvän skulle komma och tala med henne. Det dröjde. Han hade likval redan sett henne, ty han hade helsat på henne, som på de andra. Men hur skulle hon förklara, att han, då han kom framför henne, efter att några sekunder hafva fåstat en förvånad blick på henne, blott gjorde en ceremonios bugning? Hon kände att hon neg så djupt, som om det varit för sjelfva kun