— — — —— da sramom de andra. Sjelfva ordalagen i skålen kan det vara öfverflödigt att upprepa — alltnog! — sergeanten talade med mera ledighet och sammanhang än man kunnat vänta af en person med hans förhållandevis ringa bildningsgrad; dock må bemärkas, att sergeant Sköld var en bland Odensvi förnämsta sockenstämmotalare, att han haft öfning såsom ombud vid markegängsoch taxerings-kommitterna, samt att han tillochmed i Linköpings hushållssällskap vid ett tillfälle blifvit komplimenterad af sjelfva landshöfdingen för sitt rediga och klara framställningssätt, hvarigenom allt, i förening med ihärdiga odlingsföretag, han banat sig väg till den utmärkelse, som om aftonen kunde skådas på hans bröst, under form af en i kedja hängande större silfvermedalj. Det var icke utan, att man fattades af en viss respekt, då man säg den högvaxte, gamle krigarn, med sitt alldeles hvita här, det ärliga ansigtet och bröstet prydt med tvenne medaljer, begge sörvärsvade på ärans bana, den ena krigets, den andra fredens, sträcka ut sin ännu kraftfulla arm och höja sin stämma för att egna en välkomstskål åt den högättade arftagaren till det förnämsta herresätet i orten. (Fortsättn.) — äFmx;Wee —