Fymmnes I en 2) UFeI J)CTIIFRIDA 0011 DK4ALII ICk-. upptaga större plats an 6 qvadrat-sot, sam 5—6 fot i höjden. Den skall vara levereraa och satt i gång i medlet af April. Landsorten, CARLSTAD den 23 Mars. Camla personer säg: sig icke kunna minnas någon så kall Mars maänad som denna. I bergslagen och öfra Wermland lär köl den hafva uppgått ända till 28 grader Cels., och äf ven här hafva vi flera morgnar haft 23 å 24 grade! kallt; Unger denna vecka har dock vädret blifvit me ra blidt med ett värmande solsken, hvilket redan gjor föret häromkring ganska skralt; men Sjöarne kunna ännu köras länge; och sjelfva Wenern är i det närmaste helt och hållet isbetäckt, så att man kan fara utomskärs härifrån rakt på Christinehamn. Om ocksa våren blifver än så vacker, hafva vi således icke att emotse någon tidig sjöfart, till stort men för våra exportartiklar, å hvilka man känner att ovanligt stora ordres i är ingått till Götheborg. Vid innevarande års lagtima vinterting i Wärsås med Kåkinds härad såg man den 2 dennes en ung man efter utseende 22 år gammal och af ett icke ofördelaktigt yttre, hårdt fängslad, träda fram för domstolens skrank. Under det tingsallmogen med oförställdt deltagande gaf rum för fången, öfver hvars kinder stora tårar banade sig väg, akompagnerade täta snyftningar från en vrå af salen den hemska musiken af fotbojornas skrammel. Det var en af år och mödor nedböjd mor, som förgäfves sökte tillbakahälla smärtans utbrott vid återseendet af en son, som kort förut, af oförvitlig frägd, nu trädde henne under ögonen anklagad för mord. Men genom folkhopen gick en tyst hviskning, summariskt uppsattad i dessa ord: stackars gosse härföre har han att tacka — bränvinet. Att icke trötta med ett långtrådigt domstolsreferat, vilja vi i korthet berätta anledningen till den unge brottslingens uppträdande. j Den 6 sistlidne Februari, hade 2:ne drängar, den ene här omtalade, Johannes Westerberg från Oxhagen i Kyrkefalla socken och den andre Johannes Bill från Kjellstorp i samma socken uppgjort ett jagtparti tillsammans. För att nu rigtigt krya upp sig till påföljande dagens nöje, vidtog man redan om aftonen förut en liten förberedande hetsjagt, hvarvid dock villebrädens lif lupo mindre fara än jägarnes sjelfva, såsom kommer att synas. Det var nemligen en jagt efter bränvin på de kringliggande lönnkrogarne, och hvilken lyckades öfver höfvan, så till vida, att de båda Nimroderna innan kl. 11 på natten voro plakat fulla. I detta läge började hvar och en af vännerna att rosa sin skicklighet såsom jägare. Den ena historien blef öfvernaturligare än den andra, tills slutligen Westerberg erbjöd sig att med handling visa sin öfverlägsenhet som skarpskytt. Han påstod sig vara så viss på handen, att han utan att skada ett hår på sin väns hufvud skulle afskjuta honom en påsatt hatt. Förslaget var alltför pittoreskt, att icke under närvarande ljufva villa vinna gehör. Man höll på engelskt mankr ett vad; en half kanna bränvin skulle Westerberg betala Bill om han förfelade målet — hvar skottet i sådan händelse drabbade togs naturligtvis icke i beräkning — men i motsatt fall, eller om Westerberg gjorde ett lyckoskott, skulle Bill med ett lika qvantum illustrera kalaset. Paföljande morgon blef utsatt för den Wilhelm Tellska bragden, men nu i stället för att sofva, söp man ännu mera på saken och vid dagens första gryning raglade de berusade ynglingarne ut för att lösa det hemska vadet. Att göra Bills belägenhet, om möjligt, ännu mera äfventyrlig, begagnade han vid tillfället i stället för hatt en tät åtsittande mössa, men detta gjorde ingenting till saken; ty efter att med vacklande steg hafva uppnått distansen från hvilken målskjutningen skulle ega rum, lade Westerberg an på den svigtande skottaslan — Johannes Bill — som vid gevärets aflossande ögonblickligen störtade till marken. Skottet hade genom pannan träffat den olycklige drinkarens, af bränvin förvirrade, hjerna. — Och i detta tillstånd inställdes han till den sista räkenskapen. MALMÖ den 21 Mars. Vintern har sednaste veckan varit ovanligt sträng, och hafvet har frusit till häremellan och Köpenhamn. Man visste icke att sjön åg säkert förr än i Lördags eftermiddag, då en person kom gående öfver isen från Köpenhamn. Det var en ysärjemanskarl, som jemte sin husbonde begifvit sig på väg, men då de kommo till Saltholmen, tyckes det se något betänkligt ut, hvarföre husbonden vände om igen, men den andre fortsatte vägen ach han lyckligt fram. Emellan Köpenhamn och Saltholmen låg isen mycket säkert och jemnt, men emellan sistnämnde ställe och Malmö var öfvergången förenad ned mycket besvärligheter, emedan isen icke var alestädes sammanhängande. Förenämnde person, som sick öfver, hade med sig endast en bätshake, och med illhjelp af den fraktade han sig ösver på isstyckena, ler de voro åtskiljda tills han kom på fastare platser ich sedan lyckligt tillryggalade den vådliga färden. åt Ystadstrakten har fallit snö i sådan myckenet, att vägarne blifvit ofarbara. För några dagar sedan, innan sjön frös till, var tt icke ringa antal fiskare ute på isen ett stycke uom Malmö hamn och metade fisk. Då de härmed om bäst voro sysselsatte, lossnade ett stort stycke af sen, hvarpå de befunno sig, och dref ut med vinden, om låg från land. Fiskrarne sjelfve märkte det icke början, men från hamnen blef man det först varse ch skyndade få ut en båt. Omsider märkte de i jönöd stadde hur det stod till och började ropa på 14.