114 4 111s 11 Ul 9 1.. UICIORU — korpsen och 7 regementer kavalleri skolaytterligare stöta till densamma. I3:de och la:de divisionerna af samma korps, heter det, skola inskeppas i Odessa och Sebastopol. Före den 20 Mars skola alla trupper hafva uppbrutit. Enligt T. Z. innehåller Rysslands ultimatum söljande fordringar: 1) Turkiet betalar Ryssland 40 mill, piaster i krigsomkostnader för Donaufurstendömenas besättande 1850; 2) Den till Frankrikes (katholikernes) förmån utfärdade firman, beträffande de heliga orterna, återkallas och denna tvistefråga löses till fördel för grekiska kyrkan. Samma tidning håller före, att Rysslend handlar i hemligt förstånd med Frankrike, som måste hafva gjort Ryssland hemliga koncessioner beträffande de heliga orterna. Från denna synpunkt betraktas hr Lavalettes afresa från Konstantinopel, hvilken märkligt nog ägde rum precist dagen före furst Mentschikoffs ankomst. En korrespondent i Times skrifver från Konstantinopel under den 3 Mars, att ändamålet med furst Mentschikoffs beskickning skulle vara att fordra att 1) czaren erkännes för de grekiske kristnes beskyddare i Turkiet; 2) grekiske patriarken i Konstantinopel väljes af ansedde män inom kyrkan och hans val underställes czarens stadsästelse; 3) tvistefrågan rörande de heliga orterna löses i öfverensstämmelse med en för längre tid sedan Porten tillstäld rysk not. Slutligen skulle han förklara, att czaren icke längre med likgiltighet kan betrakta den belägenhet, hvari de under Turkiets lydno varande slaviska folkstammarne befinner sig. Denna förklaring skulle vara ett Damoclessvärd, som alltid sväfvade öfver sultanens hufvud och faktiskt skulle den åsyfta, att gifva Ryssland ett direkt inflytande öfver alla de folkstammar af grekiska trosbekännelsen, hvilka äro Turkiets undersåter, d. v. s. att den utaf de 14 millioner själar, hvaraf europeiska Turkiets befolkning består, skall undanrycka de 11 Portens direkta välde. Vi veta icke, om denna version är fullkomligt riktig, men vi hafva anledning tro, x att den i det närmaste öfverensstämmer med sanningen, huru besynnerlig den än kan synas. Framgången af grefve Leiningens mission har äggat ryska diplomatien till täslan; det vigtigaste han ernådde var Portens medgifvande åt Österrike att mellankomma i alla stridigheter emellan muselmännen och de katholske kristne i Bosnien och Herzegovina. Det är att förmoda, att Ryssland, som alltid sträfvar att flyta öfver, söker att tillegna sig en dylik rättighet med afseende på alla sina religionsförvandter i europeiska Turkiet. Det är en sida af denna fråga, som man icke får lemna ur sigte, nemligen, att på samma gång, som Österrike och Ryssland begge arbeta på Turkiets ruin, räder en hemlig, men häftig afundsjuka dem emellan. Österrike skulle för hvad pris som helst vilja hafva utplånadt det förödmjukande minnet af ryska interventionen i Ungern 1849, hvilken haft det förargliga resultatet att låta Ryssland, äfven, i de slaviska solkstammars ögon, hvilka lyda under Österrikes spira och hvilka det då icke mäktade beskydda emot magyarerne, gälla för hela den slaviska racens födda representant och beskyddare. För att komma ur denna belägenhet, för att visa att äfven Österrike vet att när det behöss vindicera detta protektorat och äfven utösva detsamma, har nämnde makt sadan 1849 gjort Slaverna i sina stater många inrymmelser, och under alla omständigheter visat en verksam omsorg för de slaviska befolkningarne i de till dess stater gränsande turkiska provinserna. Montenegrinska saken har gifvit Österrike ett tillfälle att visa sig i den vägen, hvilket det icke försummat att begagna; men, efter att hafva låtit Österrike spela sin rol, uppträder Ryssland i sin tur på skådeplatsen, och, Så sårande de inrymmelser som Österrike erhållit än må vara för Porten, har furst Mentschikoff uppdrag att tilltruga sig ännu hårdare. Flera andra tidningar angifva innehållet af Rysslands ultimatum temligen öfverensstämmande med korresponden i Times. Det berättas äfven att Ryssland låter sin utskickade fordra ingenting mindre, än att traktataten i A. drianopel ändras, och denna ändring skulle bestå deri, att Ryssland finge rättighet att anlägga befästningar vid Donaus mynning, hvilket bemälte traktat förbjuder såväl Ryssland som Turkiet, sastan den förra makten redan kringgått detta förbud. FRANKRIKE. Paris d. 21 Mars. Tidningarne sysselsätta sig förnämligast med orientaliska frågan. Så som redan nämnts gå deras räsonnemanger öfver densamma ut på, att freden alls icke är hotad, och bör det tilläggas, att de bygga sina fredliga förhoppningar på ett gemensamt uppträdande af England och Frankrike, hvilket, enligt deras förmenande, skulle betaga de östra makterna all lust till öppna fientligheter emot Turkiet. Då likväl de flesta af dessa artiklar påtagligen tillkommit i det välmenande syftet, att lugna börsen och affärsverlden, på hvilka de krigiska ryktena haft en högst nedslående verkan, så skulle kunna antagas, att den tvärsäkerhet, som röjer sig i förutsägningarne om en fredlig utgång af den hotande krisen, mera har sin grund i den 8 fromma önskan att hejda fallet i fonderna, än i inre öfvertygelse. Ett par yttranden i en dylik fredsartikel af J des Dehats. hvilka hafva afseende på detta fondernas fall, förekomma oss så märkliga, att vi ej kunna neka oss det nöjet att anföra desamma: — — — Underrättelsen (om tilldragelserna i Konstantinopel) inträffade i Marseille och kom derifrån på telegrafväg till Paris och London, på hvilken senare