rare endast en upphöjning i marken, for jag bokstafligen tillsammans, ty så fnös mig något iansigtet med ett dån hvaråt en ångmaskin icke behöft skämmas. En blick öfvertygade mig att jag stod midt för den ena af de båda Rhinoceros; med bakdelen åt mig, hade han vändt sitt oformliga bufvud tillbaka, för att se hvad det kunde vara, som kom så der krypande bakefter. I ett nu hade jag bössan vid kinden, jag hade så der temmeligen tagit märke på hvar hufvudet och halsen sammanträffade och sökte nu att skicka djuret en kula — — men begge piporna klickade. I samma ögonblick brann ett skott bakom mig, men kulan slog in i ett träd tätt öfver mitt hufvud. Det var Peter, som i sin ångest lossat ett skott. Jag stod färdig att springa åt sidan; ty om djuret kastade sig emot mig, hade jag intet annat hopp, än att smyga bakom ett träd och sålunda hälla det ifrån mig tills jag fått bössan laddad. Djuret stod i hela sin kraft och i fullt raseri icke tio steg ifrån mig — fullkomligt fritt — hvilket skott skulle jag icke gjort! och måste ändå stå med bössan i händerna, utan att kunna göra bruk af den. Men Peter hade ju ännu ett skott i sin andra bössa — jag såg mig om efter honom — men hvarken han eller Javanesaren syntes till, och innan jag hann leta upp dem, hade Rhinoceros åter vändt hufvudet ifrån mig och bröt ånyo in i skogen. Utan att vidare bekymra mig om mina två hjeltemodiga jagt-kamrater, rensade jag raskt min bössa, försedde den med torrt krut, satte nya knallhattar på och sprang så fort jag förmådde efter djuret. Aldrig hade jag trott att en Rhinoceros kunde springa så fort Jag vet icke huru många mil (engelska) jag följde dem, men de stormade framåt i vild flykt, nedtrampande allt som kom i deras väg. Flera gånger var jag dem så nära, att jag kunde höra dem fnysa tätt framför mig. Val hade ansträngningen och spänningen utmattat mig så, att jag icke länge skulle kunnat hålla ut — men jag ville ännu en gång skicka dem ett akott, kosta hvad det ville. Det led emot middagen och spåren vände sig åter mot söder, hvarifrån de kommit. Jag hörde dem återigen pusta och flåsa, ilade ljudlöst fram och kom åter utför en sluttning in i ett tätt skogssnår, som kunnat förleda ett helgon till förbannelser. Jag stannade ett ögonblick och lyssnade — intet ljud! — och jag ämnade just framtränga vidare, men hade knappt gjort ett par steg förrän hela plantoch buskmassan tätt framför mig skakades och jag i detta snår såg en mörk kropp framskymta. Jag hade ofta hört, att Rhinoceros, när den lätt säras, nästan alltid kastar sig emot jägaren, som då måste använda stor försigtighet. Det var således likväl ett medel att få djuret att stanna, och med denna tanke sände jag straxt kulan från venstra pipan mot den svarta klumpen, och jag hörde huru den slog in, ty min spetskula lät icke engång afskräcka sig af en Rhinoceros hårda hud. Bösskulan gömde jag tills det sårade djuret, som jag trodde, skulle anfalla mig. Men ingen Rhinoceros kom; de bröto båda som ett stormväder igenom buskarna, nedtrampade allt som var dem i vägen och försvunno i nästa ögonblick ur min åsyn. Jag följde raskt efter, utan att engång ladda; strax derpå hörde jag ett häftigt plaskande i vatten och hundra steg längre fram stod jag åter vid sjön, genom hvars säf och rör jag kunde höra djuren arbeta sig fram. Derpå blef allt tyst och jag kastade mig halfdöd af trötthet, öfverstänkt från hufvud till fötter med dy, ned på marken, ty äfven en man med sina fulla krafter skulle icke kunnat tänka på att simma efter dem i denna skog af säf och andra vattenväxter. Så slöt jag min jagt efter Rhinoceros. På hemvägen till Lembang kommo vi åter omkring sjön, och jag hade nu tid att beundra denna i sanning väldiga vegetation, som här betäckte sjelfva träden från toppen till roten. Det var icke en tums plats, som icke var betäckt af en eller annan art slingerväxter eller mossa, och marken var höljd med ett nät af alla slags plantor till en hel fots höjd. — — . W mm MM MÅ