Den Rhinoceros, hvars spår vi sågo och son iycktes blott hafva gjort en liten promenad genom skogen, hade genom en smal, af regnvattnet uppsvälld bäck gått ut i sjön, för att sannolikt gå i land på ett annat ställe. vi säge icke till den, utan måste uppsöka ett annat Spår. Sedan vi marscherat en half mils väg, träffade vi också ett nytt spår. Men likasom det förra förde detta oss endast en lång stund kors och tvärs i skogen tills vi slutligen stannade vid sjöstranden; det såg nästan ut som om de fördömda bestarne likt uttrarne tillbragte hela dagarne i vattnet. Men då jag visste att detta icke var händelsen, sökte jag slutligen ett tredje spår och fann äfven nära det ställe, der vi dagen förut sett de vilda korna, de breda upplöjda spåren af två väldiga djur, hvilka ifrån sjön gått uppåt bergen. Nu var jag åtminstone säker att få se en Rhinoceros, ty det var min fasta föresats att följa spåren till slutet. Den gamle Javanesaren, som ledsagade mig, gaf mig också genom sina tecken — ty hans språk förstod jag ej — det bästa hopp och gick raskt framför mig. Jag undersökte ännu en gång mitt gevär, skyddade det så mycket som möjligt för fukt från de drypande buskarne och följde efter på den slippriga, upprotade marken. Peter traskade efter mig, som det tycktes mycket missnöjd med hela jagtföretaget. Skogen var här verkligen på många ställen nästan ogenomtränglig och hade de tvenne djuren, hvilka, som det tycktes, marscherat fram ganska lätt, icke röjt väg för oss, så skulle vi fått använda timmar på att hugga bort de puskar, som de krossat genom sin kroppstyngd. Jag mätte de största spåren, sannolikt honans, och fann dem något öfver tio tum breda och omkring tolf tum långa. Marken var här tätt beväxt meb gräs och mossa; men öfverallt der de gått fram, tycktes det som om all vegetation för beständigt varit tillintetgjord. Djuren måtte, att dömma af deras långa marsch. hafva hvilat ordentligt ut under natten; spåren sågo alltjemt ut, som om de nyss förut blifvit intryckta, och likväl hvarken sågo eller hörde vi något till vilddjuren. Ändtligen kommo vi till en liten bergström, som gräft sig ned omkring tio fot i den blöta marken och strömmade öfver en mängd glatta kiselstenar. Stränderna voro branta och slippriga samt underminerade på många ställen, och just dit ledde spåren och försvunno. Djuren hade utan tvifvel mera fallit än gått dit ned, men oaktadt jag spanade öfver till andra sidan, var det mig icke möjligt att få ögonen på något ställe, der de åter gått upp. Hade de nu gått nedeller uppåt? Jag ville nödvändigt efter djuren, hvad det än måtte kosta. Innan vi stego ned i bäcken, gjorde vi dock ett försök att hugga oss väg längs utåt.stranden, men det visade sig snart, att detta skulle vara allt för svårt. Nedstigningen i bäcken skedde då la Rhinoceros; vi satte oss på ändan, och nedåt gick det på den slippriga vägen liksom på en jernbana. Vattnet var der omkring tre fot djupt och vi vadade först uppåt, emedan denna riktning mest öfverensstämde med djurens första. Men snart sågo vi icke mera något spår, hvarför vi vände om och gingo med strömmen; men detta var icke så lätt, ty vattnet blef på sina ställen djupare och regnet hade grumlat det så, att man icke visste huru djupt det var, förr än man sjönk ned ända till skuldrorna och sålunda mycket noga fick veta det. Det svåraste af allt var att hålla bössan torr, och att veckla någonting om den vågade jag ej, ty hvad ögonblick som helst kunde vi råka på någon af bestarne Nu bortskymdes dessutom solen af en tjocka skyar och det började att regna, hvarjemte Peter gjorde de ömkligaste grimaser, så att han kunnat narra en sten att gråta. Ändtligen efter omkring en mils marsch kommo vi dock till ett ställe, der stranden var underminerad och nedstörtad. Här hade båda djuren gått i land och den nedtrampade jorden visade, att de stannat der ett ögonblick. På ett ställe hade ett af dem vältrat sig och derigenom åstadkommit en vattenpöl, som man hade kunnat simma uti. Vi stannade icke längre tid än som en pudel kunde behöfva för att ruska vattnet af sig, och följde derpå åter spåret som var lätt att igenkänna. Sedan vi tågat framåt väl en timmes tid, stannade plötsligt den förut gående Javanesaren, hviskade något i örat på mig och gaf mig tecken att gå förut. Jag följde raskt det friska OHA-3 JA a a T