Min infödde ledsagare, Peter, hade emellertid gått ett stycke förut, men visade sig plötsligen på en liten kulle samt gjorde de utomordentligaste och märkvärdigaste gester, som jag någonsin sett af en menniska med sundt menniskoförstånd. Han föll ned på händerna och kröp fram, än sköt han den högra och än den venstra armen fram öfver det motsvarande örat, han öppnade munnen, som om han ville skrika — jag hade förut sagt honom, att han icke skulle tala högt, när vi kommo till det egentliga jagtdistriktet, ty de infödda sladdra oupphörligt, om man icke förbjuder dem det — han uppgaf dock icke något ljud, utan telegraferade endast något åt mig med händerna och de utsträckta fingrarna, sedan hans mimiska föreställningar voro slut. Jag förstod endast så mycket att han sett något, som förorsakade honom en utomordentlig glädje, men hvad det var, visste sannolikt endast han sjelf och Allah. Först föll det mig naturligtvis in, att han sett en Rhinoceros, men så påminte jag mig, huru rädd han var för dem, och huru många förfärliga historier han berättat mig under vägen om skjutna Rbinoceros, hvilka vändt sig emot Jägaren och krossat honom. Visserligen bar man exempel derpå, och Rhinoceros är säkert en fruktansvärd motståndare när han först blifvit retad, men det går med denna som med andra faror, om bvilka man berättar den resande så mycket: de förlora mycket af sin ryslighet, när man sjelf kommer att upplefva dem. Det var verkligen ingen Rhinoceros, ty då jag kom fram till Peter, hviskade han mig med glädjestrålande ansigte i örat, att ban hade sett 5 Bantings (vilda kor,) som lugnt betade på andra sidan om sjön. — Nå, kunna vi då komma omkring sjön på denna väg? frågade jag hastigt. — Nej! svarade han med samma förnöjda ansigte. — Då måste vi ju tillbaka igen, men fort. — Det går inte heller an, lydde hans humoristiska svar, det finns ingen väg ditöfver, allt är tätt igenväxt. — Huru skola vi då komma till dem? — Tau! var hans enda, långdraget uttalade trösteord, hvarvid han såg på mig med ett ansigtsuttryck, som skulle gjort lycka på tittelbladet af hvilken folkkalender som helst. Detta tau måste man egentligen sjelf hafva hört, för att veta, eller rättare för att känna. hvilka olika begrepp det betecknar. Tan, betyder egentligen -vetande, och ,att veta, men Malayerna brukar samma ord både att beteckna: ,jag vet och jag vet icke, och endast af sättet hvarpå det betonas, och af uttrycket i den talandes ansigte kan man sluta till om saken bekräftas eller förnekas. Jag såg snart, att Peter icke visste någon utväg, och red derför sjelf ned till sjön, som här var blott ett par hundra fot bred. Jag såg verkligen djuren på andra sidan och beslöt att simma öfver dit, i trotts af Peters gestikulationer och förfärande berättelser om odjur, som lågo på botten och hade väntat på mig i Gud vete buru många tusen år. Först då jag börja kläda af mig och han således såg, att det var mitt allvar, tillgrep han det sista medlet och förklarade, att han ville föra mig till höger omkring sjön. Jag var nöjd dermed, men fick snart orsak att förarga mig deröfver, ty jag hade hundra gånger lättare kunnat simma öfver sjön. Han förde mig en väg som var nästan omöjlig att passera, och då vi ändtligen, efter 2 timmars marsch i dy och igenom otaliga slingerväxter, kommo fram, var platsen tom. Nu började det att regna och vi måste söka ett eländigt skydd för natten under en gammal ö omstörtad hyddas tak. Då jag vaknade följande morgon, var jag så våt, som om jag legat i vatten hela natten. En temmeligen tät, fuktig dimma var lägrad öfver de trånga bergdalarne, men då solen steg upp, sänkte den sig allt djupare och djupare och försvann slutligen i Jorden. vi hade väl marscherat en timmes tid och haft mycket besvär att komma öfver några bergbäckar, hvilka hade sitt utlopp i sjön, då vi ändtligen träffade de första färska Rhinoceros-spår från föregående natten. Vi foljde dem naturligtvis genast, och nu upphörde hvarje försigtighet i afseende på undvikandet af bäckar. I allmänhet gör en jägare bäst uti att genast på morgonen, när det är fuktigt väder, springa ned ända till knäna i den största och bästa grop; han sparar då tid och behöfver icke mera genera sig: han är då vå en gäng i det tillstånd.