Styckegods. Rhinoceros-jagt på Java. (Af Gerstäcker.) Det var en herrlig morgon då vi drogo genom Lembangs kaffeplantager, som lågo tysta och mörka, beskuggade af Dadapträd med deras sköna röda blommor. Af lefvande väsen såg man endast en liten ekorre, som nyfiket tycktes betrakta oss; blott på ett ställe var ett antal arbetare, hvilka der hade uppfört sina skröpliga endast ofullkomligt med Pisangblad betäckta hyddor, sysselsatta med att hålla de breda, förträffligt anlagda vägarna fria för gräs. De flesta af dem voro qvinnor och barn, men då de sågo oss komma och upptäckte att vi voro Europeer, ilade de som skygga rådjur in emellan de täta kaffebuskarna, och jag såg icke mera till dem. Ändtligen kommo vi till slutet af kaffeplantagerna och ut i den vilda, fria och herrliga skogen. Vi stego nu beständigt högre och högre upp åt bergen och hade nu endast en liten smal, ofta igenväxt gångstig att följa, — der ett träd störtat ned öfver den, måste vi hugga oss en ny väg genom snåret, och då vi hade den sista hyddan, den menskliga verksamhetens sista förpost i vildmarken, bakom oes, hade vi blott ett slag fästig igenom gräs och taggiga buskar att följa. Der, hvarest låglandets egentliga tropiska vegetation upphörde, skapade naturen, liksom lekande, en aldeles ny, i sina tropiska färger nästan lika imposant verld. Åndtligen kommo vi till friska Rhinocerosspår, hvilka förskrefvo sig ifrån natten. — Min Gud, hvad för ett ofantligt djur måtte icke detta hafva varit, som med sina fötter icke allenast nedtrampat gräs och buskar, ty det kunde man väl förstå, utan äfven bokstafligen trampat hela vegetationen djupt in i jorden öfverallt, der det satt sin fot. Der, hvarest ett af dessa väldiga djur gått igenom skogen, såg marken ut, som om den blifvit upplöjd; och de hade så inträngt i den tätaste skogen, att det på många ställen skulle varit aldeles omöjligt för dem att vika ur sina spår till någon. af sidorna, sedan man väl en gång — hvad som var temmeligen lätt — vågat sig in.