Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1853, sida 3

nast såld. hiu ten af sin förlust, anställde ett noggram zrl Fa hela den väg hon passerat, lyckades hon icke ålt återfinna sedeln. Efter hemkomsten gaf hon sin förlust tillkänna för grannarne, dervid en af dem, en qvinsperson upplyste, att hon, som sutit vid fönstret af sin bostad och derunder som ostast sett ut åt vägen, förmärkt hurusom arbetskarlen A. Jonsson, äfven boende i Redbergslid, under det han passerat samma väg hustru Forsslund straxt förut gått, derifrån upptagit något och genast nedstoppat det i byrsickan. Hon hade likväl icke kunnat förmärka hvaraf fyndet bestått, men förmodade att det varit hustru Forsslunds sedel. Detta gaf hustru Forsslund anledning till vidare efterforskningar, genom hvilka bland annat inhämiades att Jonsson något sednare på dagen varit inne i samma salubod hustru Forsslund besökt och der vexlat en 10 rdr bko sedel af rikets bank. Hustru Forsslund, härefter fullt öfvertygad att Jonsson hittat den förlorade sedeln, affordrade honom densamma. Jonsson ville likväl icke så lätt släppa sitt rof, hvarföre han vägrade återställa den, under förnekande att hafva hittat den sedel han vexlat, om hvars åtkomst han uppgaf, att han emottagit densammn af en murare Pettersson, för att ur den godtgöra sig en sin fordran hos Pettersson. Denna tvist blef emellertid föremål för undersökning hos poliskammaren, dervid hustru Forsslund åberopade flera personer till vittne på att hon verkligen innehaft och förlorat en tia banko och att all anledning vore för handen det Jonsson upphittat densamma. Jonsson, som fortsatte sitt bestridande att hafva hittat ifrågavarande sedel och vidblef uppgiften, att han emottagit en 10 rdr bko sedel af Pettersson för vexling, begärde dennes hörande derom på ed. — Oaktadt hustru Forsslunds vittnen upplyste bland anpat, att Jonsson haft sådana Yttranden, som lemnade det utan allt tvifvel att emellan dem blifvit öfverenskommit det Pettersson sknlle intyga sanningsenligheten af Jonssons uppgift i afseende på åtkomsten till den vexlade sedeln, tog Pettersson på sin salighetsed, att han lemnat Jonsson en 10 rdr bko sedel till vexling. Besynnerligt nog inträffade denna händelse på samma dag hustru Forsslund förlorade sina 10 rdr. Pettersson affordrades nu redogörelse för åtkomsten till ifrågavarande sedel, och uppgaf att han fått den af eu person, som han namngaf; med anledning hvaraf denne, inkallad till poliskammaren sistlidne Måndag, hördes och bestred Petterssons uppgift. Målet utställdes till den 29 för vidare bevisnings förebringande. — Samtlige Tyska kyrkans tornväktare voro af polisfiskalen, vice häradshöfdingen Hansson uppkallade till poliskammaren, för det de vid flera tillfällen under vintern från tornet nedkastat orenlighet af flytande ämnen, hvilken fäst sig på rutorna af grosshandlaren Hammarens vid stora Hamngatan belägna hus. Sedan fyra af väktarne erkänt sig skyldige till åtalade oskicket fälldes de, att hvardera böta 3 rdr 16 sk., eller i brist af böter hvar för sig afstrassas med 8 dagars enkelt fängelse. Till förekommande af dylikt oskick för framtiden torde kyrkorådet strängeligen förbjuda väktarne att från tornet äfven nedkasta der samladt regnvatten, hvartill de uppgåfvo sig äga rättighet. — Brandvaktsföreståndaren Mathias Nilsson från Majorna fälldes i Tisdags af poliskammaren att böta en månads lön med 5 rdr 26 sk. 8 rst bko, för det han uraktlåtit att rapportera en för fylleri och oljud redan i November månad sistlidet år anhållen person, af hvilken Nilsson uttagit böter och fullmakt att erkänna förseelsen. I slutet af sistl. månad utbröt soteld i enkefru Eva Lindbergs i Majorna belägna hus, men blef i tid dämpad, så att någon olyckshändelse deraf icke uppkom. Anledning förekom emellertid att orsaken till eldens utbrett varit försumlighet i sotningen, hvarföre skorstensfejaren G. Norgren blef inkallad till polisförhör, dervid han, som icke kunde bestrida detta forhållande, till sitt urskuldande förebar, att den skorstenspipa, hvarur elden utbrutit, var så trång, att den nästan vore oåtkomlig för verkställandet af noggrann sotning. Norgren, med anledning af detta förebärande, erinrad derom, att det varit hans skyldighet att vid de årliga brandsynerne, vid hvilka han alltid vore närvarande, hafva anmärkt detta förhållande, på det att pipan, såsom stridande mot brandordningen, måtte blifvit utdömd, genmälte, att om han skulle ha gått så strängt tillväga, hade flera hundrade skorstenspipor af samma orsak blifvit utdömda. Han sade sig icke haft samvete dertill, emedan en hop fattigt folk då skulle ha blifvit lidande, utan ville han helldre sjelf underkasta sig följderne af denna sin försumlighet. Utan tvifvel ädelmodigt handlat af Norgren, fast poliskammaren behagadej annorlunda betrakta saken, då den fällde Norgren att för slarfvig sotning böta 4 rdr bko, eller i brist deraf afstraffas med 8 dagars enkelt fängelse. Vid förnyad handläggning af Bankska målet å rådhusrättens 2:a afdelning, infann sig skepparen Bank genom ombud, hvilket i ingifven skrift förenade sig uti allmänna åklagaren, hr advokatfiskalen Greiffes påståenden om ansvar å poliskommissarien Wickstrand och poliskonstapel Magnusson för olaga häktning. Rådhusrätten afsade härefter att utslag i målet skulle meddelas den 30 dennes. 2 A—7—