anses slå sina slag för nämndemans Anna. tjenstsörrättande organisten i sörsamlingen P. Dal, hvilken sällan går utan sitt af musikaliska akademien i Stockholm erhållna betyg och aldrig tilltalar prosten utan att lägga högvördigste förut, samt slutligen länsmannen Bofinks skrifvare Lamb, en beskedlig menniska, som väl också kunde göra anspråk på att tituleras sekter, men som dock aldrig, åtminstone när mönsterskrifvaren Mandolin var närvarande, fick heta annat än helt slätt och rätt herre, men också var det kändt, att han borstade kommissariens stöflor, ryktade hans häst och i lön för sitt sträfvande om året fick åtnöja sig med kommissarians aflagda kläder. I soffan i förmaket presiderade naturligtvis prostinnan Högstedt, en vördig fru, som trodde sig vara bäst klädd i turban, af hvilken husvudbonad hon egde tvenne exemplar, en blå och röd, af siden, och på begrafningar eller vid besök i hus, der det var sorg, en svart, af krusflor, besådd med silfverpaljetter, tvenne stolta hufvudprydnader, som i Odensvi och hela trakten omkring i många år beundrats, och tillochmed hos förnämiteterne väckt afund, eller åtminstone tadel, då man höll före att en kyrkherrefru väl kunde nöja sig med något simplare. Men prosten Högstedt var en förmögen man, och som man visste aft turbaner