de hon naturligtvis icke undgå att sinna, och det hade varit en falsk modesti att jasva spegelns dom i detta fall, men hon ville dock öfvertala sig sjelf att tro, att det fanns någonting ännu skönare. Och hon behöfde också hela sin filosofi, då nu modren ej längre kunde återkålla sina utrop af förvåning. Gumman visste ej hur förlägen hon gjorde Clara, då hon rent ut sade henne, att hon vore vacker som en Guds engel, hvari Stina instämde, och då gumman i sin otålighet gick in för att väcka fadren, på det äfven han måtte få se. Gubben kom i dörren, ännu gnuggande sig i ögonen, men hastigt mornade han sig, då han nu såg Clara, som 5st:od der, framför föraldrarne, i en något framåt lutad ställning, med händerna lagda öfver hvarandra framför sig och de långa ögonlocken sjunkande, så att begge raderna ögonhår nästan slöto sig tillsammans. — Nå nå, mor, sade gubben, klappande sin hustru på axeln, vi ska inte skämma bort flickan, men att äfven han tyckte som modren, kunde höras åf hans — temmeligen öfverflödiga — förmaning till sin dotter, att komma ihåg att det vore en Guds gåfva att vara vacker. Men nu var det icke tid att stå och se på Clara längre, ty skulle man vara framme i tid, så var det bäst att skynda på. Och hvad Sti