ket slundig i att svarsva, och rakborsten hade komministern hopsatt sjelf, med ett på konstfullt sätt sammanknutet segelgarn, och var detta gjort med den soliditet, att på fyra år intet enda borst lossnat eller fallit ur, hvilket af mången ansetts som en märkvärdighet, och hvarför komministern tagit sig anledning att förfärdiga ännu tvenne sådane, af hvilka han gifvit den ena åt prosten Högstedt, och den andra åt sergeant Sköld i present. Ejjest hade gubevars Stina äfven sin spegel, hvilken utgjorde en bland de många inventarierna i hennes kista — en helt liten, hvars bugtiga glas gaf åt ansigtet ett temmeligen komiskt utseende, då man speglade sig deri, men den hade dock sina kanter af förgylldt papper och baktill dito blått, för att skydda beläggningen. Hvad skulle man ock kunna begära för sex skilling — ty så mycket hade Nils gifvit för den, då han på Persmessan köpt den åt Stina. Nils bestod sig sjelf blott en bit spegelglas, som i drängstugan på fönsterposten var fästad emellan ett par nubbar. Det är sådana der saker, som ej kunna värderas af menskligt förnuft, men ändock hafva sin nytta med sig. Stina officierade som kammarjungfru både åt mor och dotter. Modren mente dock att hon i främsta rummet borde hjelpa Clara, för med henne sjelf vore det ej så noga. Och det var