armen och till den hvita, blott med en soupcon af rose, efslurerade handen; öfver skuldror: na hvilade lätt som en vårsky den vackra slorsschawletten och der ofvan kringom halsen syntes i en luftig ring den af Linn6a skänkta hårslingan. Lät man vidare blicken dröja öfver detta af poesi genomträngda ansigte, der det idylliska elementet fann sig representeradt genom den lilla täcka gropen i hakan, det erotiska i kindernas lätta fördjupningar, hvilka endast syntes vid ett leende och de mildt svällande läpparne, det episka i nasborrarnes kanske något muskelstarka spänning och sjelfva näsans bestämda konturer, det lyriska i ett par dunkelblå ögon, hvilkas glans de med långa, uppåt krökta ögonhår garnerade ögonlocken ge: nom en viss benägenhet att falla ned afundsjukt syntes vilja dölja, och ändtligen det didaktiska genom pannans höga hvälfning — så glömde man ej detta, när man nu såg öfver detta rika, kastanjebruna, glänsande hår, som var hopfästadt af en svart pressad hornkamm, och hvaraf en del från benan föll ned i lockar öfver tinningarne så lydigt, att några lockkammar för att sammanhålla dem med ej voro behöfliga. Clara erfor en egen känsla, då hon nu kastade en blick i spegeln, för att se om allt var som sig borde. Att hon var vacker, det kun