ett lika tacksamt som föga besvärligt göra att kläda Clara. IIVad hon behöfde dertill hade hon i god ordning. Det var allt sramlagdt på en förut väl asdammad stol — den svarta tibetsklädningen underst, den hvita underklädningen, snörlifvet, kolleretten, manschetterna, den nya florsschawletten och näsduken. Snörlif var väl något, som Clara ej gerna brukade, och egentligen behöfdes det ej heller, emedan hon var nog smärt ändå, men modren mente likväl att det borde vara på, när man var borta, isynnerhet der det dansades, emedan det dock gaf någon stadga åt lifvet, och kunde tjena detta som en viss förmur, då det omfattades af någon manlig arm. Klädningen hade något måst läggas ut öfver bröstet, och i snörlifvet hade blifvit tillsatte ett par kilar öfver rorna. Claras påklädsel avancerade hastigt, och det var en glädje att se henne, nu, då hon var färdig. Den svarta tibetskladningen smög sig med behag utefter hennes lemmar, omkring den mjellhvita barmen höjde sig från kolleretten en liten balustrad af Wadstenaspetsar, nere vid händerna syntes spetsar af samma sort uppvikna öfver den med tvenne hvita perlemorknappar sammanknäppta linningen — en helt liten rand, bara så mycket som behösdes för att bryta af från det svarta på klädnings