Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1853, sida 1

strängen. Och strängarne hade verkligen den artigheten att hålla, besynnerligt nog, ty all anledning var att de blifvit sköra genom torkningen. Och nu, när qvinten var fästad, uppe och nere, och komministern skrufvade upp den i höjden, och han pep och gnällde allt finare och finare, var det icke utan att gubben var inquiette för att den skulle springa. Men hans fruktan var öfverflödig; qvinten höll, och höll tillochmed när han luggade honom ett par tag, för att ytterligare pröfva honom — en manöver, vid hvilken Clara tog illa vid sig, ty nu går det åt skogen tänkte hon. Och så var det att se efter i en af bordlådorna, bland gamla knappar, segelgarnsändar, filar, lackbitar och kasserade hängselstroppar, om det inte kunde finnas en bit konfonium qvar, som gubben ville minnas, och sedan man rifvit och letat en bra stund, fick man verkligen tag i ett stycke. Nu fick stråken sin behöriga ryckt, och man kan tro hvad det lät, när nu allting var komplett, som för två år sedan. Väl kände gubben sina fingrar i början litet omöjliga, men efter att hafva gått igenom en och annan skala, hade han åter reda på sig, och nu drog han till med en af sina gamla favoritpolskor, så det sjungde estert. Han stampade takten med foten, så rutorna skallrade, och var så i taget, att han icke märkte Stina och Nils,