för de stunder, som vi företrädesvis hafva egnat åt inbördes trefnad och fröjd! Men om så är — huru skola vi då bära oss åt, för att få njuta af en rätt glädje, för att kunna ha rätt roligt? — Denna fråga är lätt att besvara i ord, men svår att utföra i handling. Villkoret för att njuta en rätt glädje i lifvet är dock i allmänhet, att alldrig sbka derefter, att alldrig begära nöjet i och för sig, utan låta det komma, såsom en följd af något annat. Och detta något annat, som utgör den outtömliga, friska källan till sann glädje för en och hvar — detta är: en Nyttig och kärleksfull verksamhet; en verksamhet, som icke blott afser vår egen enskilta fördel och lycka, utan äfven andras. Ty, mina vänner, så harmoniskt har Gud byggt sin rika, sköna verld, att hvar och en som rätt sträfvar att gagna och lyckliggöra andra, just dermed bäst gagnar och lyckliggör sig sjelf. Den deremot, som endast tänker på sig sjelf, och sålunda afsöndrar sig, lösrycker sig ifrån gemenskapen med sina likar — hvad vinner han med detta sträfvande, att åt sig ensam bereda lycka — ty det är väl ändå lycka han söker — hvad vinner han med denna sjelfviska äslan? — Jo, att lyckan flyr honom, ju mera han jagat efter henne; att glädjen är fridlyst ur hans själ, och att han slutligen, vid lifvets afton, får blicka tillbaka på en förlorad, glädjetom, kärlekslös lefnadsbana, der han icke gladt någon annan och icke sjelf funnit någon glädje. Huru vackert säger ej i afseende härå skalden: Väl dem som redligt det ädla velat, Det goda gjort, och det sanna tänkt, Som älskat mycket, fastän de felat, Dem varder mycket ock efterskänkt. De här ej blefvo Allt hvad de skulle, Men englar skrefvo Så kärleksfulle Hvad genom dem uti någon mån Den verlden gladt, som de kommo från. Men det var dock ej precis härom jag ville tala: det var var egentligen huru vi skulle bära oss åt, för att njuta en rätt glädje i sällskapslifvet. ÄÅfven här gäller det att glädjen ej får direkt sökas, utan att den skall komma sjelsmant och osökt, framvällande fritt utur en inre källa af sanning och natur, inbördes kärlek och förtrolighet. Glädjen liknar just häri skönheten, med hvilken den ock för öfrigt äger mycken slägtskap. Menniskan bör lika litet direkt söka att vara skön, som att vara glad. Ty att söka vara skön, är söka uttrycket, det yttre, i stället för att låta detta fritt framträda såsom, så att säga, det förkroppsligade inre. Man kallar ett sådant bemödande: koketteri, och har med rätta ansett det vara en menniska ovärdigt. Den bästa och oselbara vägen att blifva skön — så skön som hvar och en kan blifva — är derför — tillåten mig uttala något så trivialt — att vara god och sann. Ty skönheten är just uttrycket i menniskans anlete af en ädel själsstämning, ett uttryck, som slutligen kan komma att beherrska sjelfva dragen, vore dessa än så oregelbundna. Ni torde tycka detta vara ett besynnerligt tal, och anse mig för en odräglig moralist, som gerna kunde gå dit pepparn växer. Och dock påstår jag att detta tal är enligt med verkliga förhållandet. Skönheten är sanningens och godhetens blomma, liksom glädjen är så att säga deras frukt. Vilja vi således ändamålet, så måste vi ock vilja medlen; d. v. s. vilja vi i vår sammanlefnad njuta af en rätt glädje, så måste vi oundvikligt ställa vårt lif så, att sanning och godhet, eller med andra ord: kunskap och kärlek, det är en verklig bildning, der blifver rådande. Vi närma oss sällskapslifyvets mening: det är att genom ömsesidigt utbyte af tankar och åsigter upplysa hvarandra, lära hvarandra hvad som är sannt i en mängd af lifvets frågor och förhållanden, d. v. s. huru vi uppfattat sanningen, vid bedömmande af personer och allehanda erfarenheter och hvilka intryck vi haft af åtskilliga saker — häri ligger den s. k. konversationens mening, hvars hufvuduppgist, för att vara intressantk, hvarom man ofta talar, är att den skall vara verkligen sann, således osökt, utan tillgjord blygsamhet och utan skrytsamhet. Detta var det ena. Det andra hufvudelementet i sällskapslifvet är att vi under glada och oskyldiga nöjen skola öppna våra hjertan för hvarandra och lära oss att rätt varmt älska hvarandra inbördes. Härpå gå alla lekar, danser och oskyldiga skämt ut. Tron J ej att det vore roligt om vi kunde ställa det så? Tron J ej att om vi förstode den konsten, skulle glädjen blifva i vårt sällskapslif en lika bekant och hemmastadd gäst, som den nu är sällsynt och främmande? Detta är den grund hvarpå vi skola bygga vårt sällskapslif. Den hänför sig, såsom J lätt hafven märkt, till en förädling af vår inre menniska, liksom nästan allting i verlden dit hänför sig. Detta tycker mången är tråkigt, men säkert är att det dock är den enda grund, på hvilken vi kunna bygga en lycklig och glad sammanlefnad, ett angenämt och roligt sällskapslif. Och med denna grund gestaltar sig allt öfrigt temligen lätt. Det finnes då tusen medel att gifva glädjen ny näring. Bland dessa medel må i främsta rummet nämnas alla yttringar af skön konst, såsom musik, skaldekonst och dans, hvilka alla kunna i oändlighet sammanbindas och varieras. Förlåten det långa talet och tagen ej illa upp att åtskilligt deri blifvit sagdt, som kanske förefaller er alltför allvarsamt för detta rum. Men jag anser ej att det allvarliga skall nödvändigt behöfva skiljas och afsöndras till tid och rum ifrån det glada. De behöfva in