I är beskaffadt, med hvilket vi komma tillsammans, och burudant det sällskapslif är, som vi föra? Visst icke! Jag talar ej om åtskillnaden emellan hvad man i allmänhet menar med godt celler dåligt sällskap, hvaraf det förra är lika nyttigt och förädlande, som det sednare är förderfligt — ty jag förutsätter attingen af oss tycker om ett sällskap af det förra slaget. Men det är en annan omständighet hvarpå jag vill fästa afseende, nemligen att det ej heller är detsamma att befinna sig i tråkigt sällskap som att befinna sig i angenämt, och att det är stor skillnad, om vårt sällskapslif är så ställdt att vi trifvas och ha roligt, och om det är sådant att vi ha mördande ledsamt. Jag är öfvertygad om att det finnes ingen här närvarande, som icke föredrager det roliga sällskapet och sällskahslifvet. Månne man har orätt häri? Skulle det verkligen vara sannt det som en och annan menniska, i ensald eller andlig sjuklighet, vill påstå, att det är synd att ha roligt, att det är lättsinne att vara glad, och att blott det tråkiga och trumpna är det rätt dygdiga och oskuldsfulla? Så gerna jag skänker hvars och ens ärliga öfvertygelse min aktning, så kan jag dock ej undgå att tycka, att de som så tala och räsonnera äro mycket förvillade; ja, jag vågar påstå, att just det sannt roliga och glada är det goda och oskuldsfulla, att glådjen är, rätt förstådd, det bästa och hufvudsakliga i värt lif i allmänhet och framförallt för sällskapslifvet. Äfven med risk att då jag talar om glädjen förefalla eder, M. H., mycket tråkig, måste jag söka försvara detta påstående. Glädjen är den själens stämning, då vi känna oss lyckliga, då alla bekymmer, alla qvalfulla, oroande tankar och känslor äro liksom bortblåsta, då hjertat är fullt af frid eller sinnet lifvadt af en öfversvallande fröjd. De yttre uttrycken för dessa båda arter af glädje äro: det stilla, fridfulla leendet, ofta med ögat glimmande af en tår, och det öppna, glada, friska skrattet. I denna sinnesstämning äro vi just som alldramest goda, sanna, oskuldsfulla och sköna. Hjertat är då öppet för alla våra medmenniskor. Vi skulle vilja taga hela verlden i famn och dricka brorskål med hela menniskoslägtet. vi kunna ej vredgas på någor enda. — Vår värrsta fiende — om vi äga någon — skulle under ett sådant ögonblick förvandlas till våt vän, blott han mötte vår blick. Vi äro då äfven san na. Hvad bry vi oss, då vi äro genomglada, om allt dessa förställningskonster, som än den ena, än der andra hos oss inpräglat? Förgäfves rycker mamm: oss i klädningen eller i rockskjörtet och varnar os: att icke vara så upprymda; förgäfves runka fastrar ocl mostrar på hufvudet och erinra oss om hvad som pas sar: vi kyssa alla gummorna på handen och bedj. dem vara lugna, men låta oss få synas sådane vi verk ligen äro. Och mammor och tanter de le snart noj sjelfva, de kunna ej hjelpa det, och blifva derigenon sjelfva lika lyckliga, goda och vackra. — Huru inner ligt oskyldiga äro vi ej sen i sådane ögonblick! V kunna ej tänka något ondt, ej känna något ondt, v veta ej af något ondt alls, utan tro hela verlden blot om godt. Skulle något ondt möta oss, någon oren el ler fiendtlig blick, något hårdt, hånfullt eller förförisk ord, så studsar det tillbaka mot vår glädjefyllda oci derigenom oåtkomliga själs rena spegel, som blott upp tager de ljusa, klara bilderna, men låter de mörk försvinna. — Och huru gör ej slutligen en sådan gläd je menniskan skön! Alla hennes drag äro liksor förklarade, blickarne stråla och den mund som le godt och oskuldsfullt är den vackraste af alla munna på jorden. Då nu glädjen gör sådana underverk, då den gö menniskan god, sann och skön, skulle den då ej var det bästa, det förnämsta i lifvet? Ack.jo! Eller tär kom oss värt lifs förklaring, det högre lif, som vänta den goda och fromma menniskan efter detta. Månn vi ej skola vara glada der? Månne vi skola sitta sui mulna och höra Cherubernas sånger och skåda Sert fernas dans? Visst ej! Vi skola ej kunna undg att innerligen fröjda oss med dem, och sjunga me om vi kunna, och dansa med, och deltaga i himlL skarornas ljubel. Men efter det mål, som vinkar oss der, böra vi 3 börja att sträfva här. Vi böra alltså redan här på jo den vänja oss vid att njuta af en rätt glädje, som ju: utgör vår tillvaros skönaste blomma. Är nu glädje ett hufvudelement i vårt lif, huru änn mycket mer bör den då ej vara det i sällskapslifve