Om sällskapslifvet, dess mening och Menniskan är, säger ett kändt uttryck, ett Animal sociale, d. v. s. en sällskapsvarelse, för att ej begagna den ordagranna öfversättningen: Sällskahsdjur, hvilket låter så illa. Meningen härmed är naturligtvis, att menniskan i allmänhet skapad för umgänge med sina likar, och att hon således, för att vara fullt naturenlig, bör vara road af sällskap. Det har funnits menniskor, som visat en alldeles motsatt böjelse, som stängt sig inne i sina ensliga celler eller dragit sig undan till ödemarkernas aflägsnaste hålor, blott för att ej oroas af andra menniskor, — det fanns en tid då man ansåg ett sådant handlingssätt ofantligt förnufti-t, förtjent af den högsta vördnad, ja af en nära nog gudomlig dyrkan — men i våra dagar har man kommit ifrån dessa falska föreställningssätt, och lärt sig inse, att det är just i den inbördes sammanlefnaden, som det sannt menskliga, hvilket tillika just är det gudomliga, hos oss utvecklas. — Så till vida tror jag ock att vr alla här församlade äro fullt naturliga, emedan det synes, som vore vi alla rätt mycket roade af att få råka hvarandra och umgås med hvarandra. Månne det dock är likgiltigt hurudant det sällskap ) Föredrag, uppläst i Götheborgs bildningscirkel, den 13 dennes, af hr S. 4. Hedlund.