Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1853, sida 1

— — n S na tro, att gamle Brunte kunde vara så yrsker, och när allt var klart och Nils släppte hufvudlaget för att slänga sig på bak, bar det af med sådan fart, att det var med nöd han lyckades att hänga sig på. Men fastän Brunte i dag var öfvermåttan liflig, så var det ändå ett dygdigt kreatur, så det var ingen fara, det visste man alltförväl, heldst när far sjelf höll i tåtarne. Man körde sjön, det hade nyss varit tö och derpå frost, så attisen var hård och fast, Brunte, som var skarpskodd, kunde trafva ut, utan fara för att snafva, och det gick som ett hurr att komma fram. Väl satt man lite trångt, ty Clara, som hundratals gånger som barn så der sutit emellan föräldrarne, och då sätet befanns tillräckligt rymligt, var nu så stor i gumpen, den lilla pallen, på hvilken hon också så många gånger setat, framför deras fötter, kunde nu ej heller begagnas, och derför hade komministern på senare tid varit betänkt på att byta sig till eller på annat sätt komma åt en vinteråka, som var mera inrattad efter samtliges beqvämlighet. Men Rom byggdes inte på en dag, och derför fick man väl berga sig så länge, tröstande sig med, att der vänskapen är god, är rummet nog stort. Man kom just i lagom tid, ty komministern hade knappast kommit inom sakerstidörren och