Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1853, sida 1

— — —— RR intog sina en gång för alla bestämda platser, allt efter rang och förmögenhet, likväl icke utan att först krusa med hvarandra, gubbarne bjödo hvarandra snus och läto doserne vandra väl en fem sex bänkar bortåt, innan de kommo tillbaka, och gummorna läto sina stora sockerstycken gå omkring — en sed, som väl ej är den smakfullaste, det är sannt, men som ändå har sitt värde, emedan den utvisar välmening. Och när klockaren, efter att hafva hängt ut nummertaflan, begaf sig upp på uljevärket, blef det ett prassel och hviskande, ty alla vände sig om och bligade uppåt läktaren, nu, då jemte organisten en hel orkester af blåsinstrumenter tillika med en trumma trädde fram. Det var en öfverraskning, som organisten hade beredt församlingen, dervid begagnande dels sina relationer till sockenskraddaren, som blåste klarinett, och till bysmeden, som något litet kunde tuta på trumpet, sedan han var hofslagare vid Smålands hussarer, som ock till tre eller fyra regementsmusikanter, hvilka på permission voro hemma hos anförvandter i trakten för att jula, så att det var ett trumlande och ett trummetande, att någonting så storprägtigt skulle en väl hvasken ha sett eller hört i Odensvi förut. Och denna förstärkning behöfdes rätt väl, ty det är icke så godt att få någon eslekt ur ett orgelverk ensamt,