Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1853, sida 1

år också god mans tid ännu. Jag nämndes inte väcka henne, men nu rätt i rappet sår jag val lof att köra upp henne, för jag tanker det står inte på förrän di ringer anngången. Det hördes i detsamma hur Stina deruti i dagliga rummet skramlade med kaslekopparne — en signal som kommunisterfrun genast åtlydde. Man hade icke väl fått i sig kaffetåren, och gumman Bäck satt kaffepannan i kakelugnen, för att det skulle hålla sig varmt tills Clara blef i ordning, förrän man såg Nils inträda genom dörren åt förstun helt högtidligt, medhafvande i sin hand en mindre kopparpanna, deri var någonting som brann. Det var den vanliga julglöggen. Nils tyckte att det var en alldeles makalös komposition — bränvin, sirup, några frön malört och kanel. Kunde man önska sig någonting bättre? Det var nu fjerde julen som han bestod glögg på juldagsmorgonen, och för att icke göra Nils ledsen, gjorde komministern sig så gemen och smakade på drycken, samt grinade icke förr än han kom in i sitt rum. När nu Nils förfogade sig ut i köket för att låta Stina smaka på sin gudadryck, var han så stor påkt., för Åpastorn? — i Ostergöthland kallas komministrarne gemenligen pastor — hade tagit sig en reel klunk, hvilket Nils trodde skulle bekomma honom synnerligen väl, nu, då han skulle ut i kylan,