sof som ett godt barn. Modren smög fram, med ljuset i sin hand, och lyste öfver henne. Det hade förmodligen varit sör varmt i det lilla rummet om natten, ty Clara hade kastat af sig litet, så att skuldran och en del af bröstet syntes blottade. Det skulle vara inför en moders blickar, som sådane behag skulle yppas. Hennes högra arm låg öfver täcket ock den venstra handen hvilade under hennes kind, liksom stödjande hufvudet, som till en del nedsjunkit i den mjuka hufvudkudden. Oskuldens sista morgonrodnad färgade hennes kinder, hennes hår — ty hon hade den egenheten att aldrig vilja nyttja nattmössa — flöt fritt omkring, men utan att af ansigtet skyla mer än tinningarne, och ett litet dun som fått det infallet att så näpet sätta sig på hennes öfverläpp, der det höjde eller sänkte sig efter andedrägten, var, utom barmens sagta häfning, det enda som förrådde att hon andades, så lätt sof hon. Modren kunde på några sekunder ej rycka sig ifrån denna vackra syn. Hon blott såg på henne, men, erinrande sig sina göromål, beslöt hon att åter smyga sig ut ur rummet, och låta dottern sofva ut. Först likväl, efter att hafva ställt ifrån sig ljuset, tog hon med vand hand i täcket och lakanet, lät det glida undan Claras arm, och bredde öfver henne. Clara, väl i en inre känsla af att det var den moderliga handen, vaknade ej härvid — och huru många hundrade gånger förut i hennes dar hade icke alltdetsamma passerat, och på samma vis? (Fortsättn.)