Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1853, sida 2

ipp utanskristen med jjdelig röst, och Nils tt luffa fram med sina klampande fötter. Der)å bar det af i en vrå, der det grofva segelsarnet blott för ett ögonblick kunde srottsa lans valkiga fingrar. Alla vände sig åt det nållet, väl icke för att se hvad innehållet var, y det visste man förut, men för att iakttaga om Nils kände sig belåten eller ej. Rej, ser lu, Stina! ser du! — och Stina, som de anIra, såg ett stort stycke mörkblått vadmal, fullcomligt tillräckligt till en rock. Det hade blifvit vasdt af komministerfrun sjelf, af ull, vuxen och spunnen på gården, och sargadt och beredt i Linköping. Nils kunde icke säga ett ord, af lutter förtjusning, och det var nästan iksom gråten stockadt sig i halsen på honom, nu, då han gick fram, tog komministern i hand, bockade sig och skrapade med foten så godt han kunde, gjorde derpå samma manöver för komministerfrun, och äfven, för fullständighetens skull, för Clara. Håll till godo kära Nils! sade komministern, tillaggande: jag har redan sagt åt korpral Hurtig att han skall Ssyrmn, det skall kosta dig ingenting. I detsamma räckte han öfver bordet åt sin hustru ett litet paket. Det innehöll en halkring af stål, insprängt med guld. Den behöfdes rätt väl, t den hon egde, var genom mångårig slitning så nött, att den knappast höll tillsammans. Kom