FRANKRIKE. Paris d. 5 Mars. Regeringen har funnit för godt att genom sin organ, monitören, vederlägga åtskilliga rykten beträffande dess förhållande i flera af dagens frågor på den utländska politikens geb t. På telegrafväg har innehållet af monitörens artikel i korthet redan blifvit meddeladt, men då den icke torde vara utan interesse, återgifves den här nedan i sin helhet. Monitörens utrymme skulle icke medgifva att vederlägga alla, i synnerhet af de utländska tidningarne i omlopp satta falska rykten. Det gifves dock villsarelser, som regeringen anser för sin pligt att icke lata slå rötter. Tidningar hafva berättat, att Österrike afböjt Frankrikes och Englands bemedling i sina stridigheter med Turkict, att Frankrike förenat sig med de andra makterna för att göra England söreställningar beträffande de politiska flyktingarne, att det underhandlar i S:t Petersburg om ett fördrag rörande de heliga orterna, att kejsar Napoleon sjelf från telegrasiska byråen expedierat en depesch till Wien i anledning af attentatet emot kejsaren af Österrike, slutligen att kejsaren tillskrifvit schweiziska regeringen ett förtroligt bref angående Österrikes reklamationer. Sanningen är, att Frankrikes bemedling i Österrikes stridigheter med Turkiet icke erbjudits och följaktligen icke kunnat afböjas. Hvad flyktingarne beträffar, så räknar Frankrike på engelska regeringens heder, det betviflar icke, att den emot Frankrike skall uppfylla alla en god grannes pligter, men det har icke förenat sig med de andra makterna om någotsomhelst gemensamt uppträdande i denna angelägenhet, om öfyerhufvud något sådant ägt rum. Hvad de heliga orterna anbelangar, så hafva vänskapliga förklaringar kunnat vexlas i S:t Petersburg, men underhandlingarne, som inledts med Turkiet, måste fortsättas i Konstantinopel. Behöfs det sägas, att vid den bedröfliga tilldragelsen i Wien kommunikationerna emellan de begge suveränerna skett på de vanliga vägarne och i de vanliga sormerna? Genomträngd af afsky för en så förhatlig förbrytelse har Fransmännens kejsare öfverlemnat utrikesministern en egenhändig skrifvelse, hvilken tillställts kejsaren af Österrike genom franska sändebudet i Wien. Hvad Schweiz beträffar, så bära franska regeringens råd till edsförbundsregeringen, ingifna af önskan att upprätthålla de goda förhållandena emellan Schweiz och grannstaterna, prägeln af en upprigtig känsla af välvilja, men de hafva icke gifvits i den form, som man tillägger dem. Den första af dessa vederläggningar, som har afseende på den af Frankrike erbjudna bemedlingen i turkisk-österrikiska tvisten, upphäfver ingalunda trovärdigheten af den flera gånger meddelade underrättelsen, att Porten, om icke till följe af ett ossicielt erbjudande från Frankrikes sida, dock på dess föranlåtande, tagit dess bemedling i anspråk. Om det nu äfven är sannt, att Frankrike icke förenat sig med de andra stormakterna, om att fordra flyktingarnes utvisning ur England, så antyda dock ordalagen i monitören, att Frankrike på egen hand i det hänseendet gjort sina försök hos engelska regeringen. Attentatet emot kejsaren af Österrike har, såsom man ser, varit ett icke ovälkommet tillfälle för uppkomlingen på Frankrikes thron att förtroligt tillskrifva Österrikes stolte monark och kalla honom sin käre