Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1853, sida 2

Den nye presidenten Fierce hår Dbimat ot kabinett och utnämnt hr Cushing till utrikesminister, hr Jefferson Davies till krigsminister, commodore Stock on till sjöminister, hr Dobbin till inrikesminister, hr Hogg till sinanminister och hr Mleland till generalpostdirektör. —— rr ——— Theater. Man skall ej billigtvis kunna neka det icke hr O. Andersson har hela den tid han nu sednast varit här, bjudit allmänheten på en god och omvexlande repertoir. Besynnerligt nog har dock Götheborgs publik ej visat sig fråga mycket derefter, då endast få spektakler varit någorlunda talrikt besökta. Detta torde dock böra förklaras mindre af brist på deltagande och sinne för theatern, än af dels den kalla vintren och till följd deraf kalla theatersalongen, dels den mängd enskilta bjudningar, som vankas denna saison (för att tala fransyskt). Med blidare årstid, mindre kalaser och sortsarande goda pjeser, skall förhållandet sannolikt ändra sig till hr Anderssons fördel. Cardinal Mazarin, stort historiskt skådespel i fyra akter af Charlotte Birch-Pfeiffer, hvilket gafs i går afton, äger många ypperliga momanger och är i allmänhet ganska underhållande. Redan de tre stora historiska personligheterna: Cardinal Mazarin, Anna af Österrike och den unge Ludvig XIV, hvars lejontänder just nu börja spricka ut, äro tillräckliga för att gifva ett stort intresse åt pjesen. Man gör här Mazarins bekantskap just vid den period, då han höll på att afsluta den Pyreneiska freden, hvilken han räknade såsom sitt odödlighetsverk. Man initieras något litet i de ränker, som på denna tid ansågos utgöra hufvudsumman af all diplomati, ehuru ränkerna mera omtalas än utföras (vi önskade fått se detta ämne behandladt af Scribe)) Man bevittnar Ludvig XIV:s första varma enthusiastiska kärlek till Mazarins niece, den sköna Maria Mancini. Denna kärlekshistoria utgör skådespelets hufvudämne, hvilket utvecklas i en handling, som skulle sörefalla temligen enformig och matt, om ieke den lifvades af Mazarins täta mellankomst och åtskilliga rätt lyckliga effektscener. Vi vilja ej, för den händelse pjesen, såsom vi förmoda, skulle komma att gifvas flera gånger, gå allmänhetens nyfikenhet i förväg genom en omständligare redogörelse för styckets innehåll. En genomförd granskning af ett sådant skådespels som detta utförande skulle fordra både mera tid, utrymme och förmåga, än vi ha till vår disposition. Alltså måste vi äfven häröfver uttrycka oss i korthet. Hufvudrolen, kardinal Mazarin, utfördes af hr Andersson. Denna rol är en svår uppgift, och om hr A. ej lyckades lösa den fullkomligt, I så kan han trösta sig dermed, att större förmågor sän hans kunnat stranda deremot. Emellertid hade hr A. åtskilliga ganska goda ögonblick och uppehöll rolen i det hela icke utan värdighet. Anna af Österrike framträdde i fru Andersson betydligt yngre än hon i verkligheten bordt vara och temligen svagt individualiserad. Spridda scener, särdeles de pathetiska, utfördes dock af fru A. med känsla och icke utan sanning. Mill Fehrnström, såsom Maria Mancini, gjorde genom sitt vackra väsen Ludvig XIV:s brinnande kärlek ganska förklarlig. Vi skulle hafva ursäktat honom om han för henne vedervågat t. o. m. sin krona, såsom han var på väg att göra. Sjelfva rolen var dock ej m:ll Fehrnströms genre. Hennes vanliga okonstlade lislighet hade här ösvergifvit henne, och hon rörde sig i allmänhet något tvunget och i ett visst assekteradt manfr, som dock ej ovillkorligen tillhör hosdamen. Emellertid egde hon vissa ögonblick af både verklig värdighet och känsla, t. ex. i en af scenerna med Mazarin, afdåningssceneni tredje akten, m. m. Hr Pettersson såsom Ludvig XIV var lyckligare än vi hittills sett honom. Han återgaf till sitt yttre en rätt behaglig bild af den unge konungen, och utförde hans rol med lislighet. — Att af de många personligheter, som här framträda, icke alla kunde tillfredsställande återgifvas, är lätt sörklarligt. Det skall vara en större personal än som rimligen kan fordras af en svensk theatertrupp, för att sådant skall blifva möjligt. Emellertid sade åtminstone de fleste sina roler oklanderligt. Det totalintryck pjesen och dess utförande på oss gjorde, var således ganska tillfredsställande, och vi tro oss alltså med godt samvete