Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1853, sida 2

det skulle icke tagas ihop förrän dagarne näst före julaftonen, på det att det ej skulle bli gammalt. Tiden var så skickligt indelad, att Clara utan allt fjesk hann med att få färdig pappas nya sidenkalott — hvars nyhet dock i parenthes endast bestod i tillskärningen och hopsättandet, ty sjelfva tyget vittnade genom sin fasthet och tjocklek om, att det förskref sig från en tid, då man tänkte på att icke ensamt sjelf, utan äfven barn och barnbarn skulle ha nytta utaf hvad som tillverkades. . Doppardagen var inne. I vedvrån var småved upptrafvad ända upp till taket, för fönstern hängde nystärkta gardiner, malmstakarne stodo nyskurade på de platser, de under hela julen skulle intaga, och med formljus uti, omlindade med krusadt papper, det gamla väggursfodralet hade blifvit befriadt från sin peruk af damm. Köttgrytan stod på spiseln, Brunte, som i spiltan stoltserade med nya skor, nyklippt mahn och svans, fick så mycket hö och hafre han orkade äta, i fejset lade Stina sramför oxarne och korna neker af otröskad blandsäd, och man hade ej heller glömt att på takåsen sätta en kornkärfve för sparfvarnes räkning. (Fortsättn.) AAAAAAA—