ntornes och tiondens utgörande bör i afseende d innevarande års utskylder vidtagas. Marieholm å Landskontoret den 29 Juni 1852. A. P. SANDSTRÖMER. C. J. Sundberg. Det är nu nära ett år sedan ministeren erhöll denna påminnelse att uppfylla sin pligt, men den låtsas ingenting om. Icke med ett enda ord, ännu mindre med någon handling, har den visat, att den srågar ester Kongl. Maj:ts och Rikets Standers sammanstämmande beslut. Emellertid har denna uraktlätenhet, bhvilken vi af skonsamhet ej vilja benämna vid dess rätta namn, ådragit de skattdragande fortfarande förluster och obehag, hvarifrån de varit befriade, ifall ministeren handlat såsom den bort. Såsom blott ett exempel derpå anföra vi följande, som blifvit oss delgifvet från säker hand: En prest i ett visst län, boende i stad, har sig anslagen kronotionde af en mängd hemman på en ö. Hemmansägarne hafva varit vana att emot öfverenskommen skälig lösen (något öfver markegång) få lösa sig ifrån den besvärliga transportskyldigheten först öfver isen, under en årstid då den, såsom man säger, hvarken bär eller brister, och sedermera flera mils landväg. Nu säljer nämnde prest till — eller begagnar såsom mellanhand — en pos: sessionat, som fordrar att de skattskyldige skola antingen lefverera säden på viss utsatt dag 35 mil från sjön, eller ock lösa den med 3 rdr rgs tunnan utfver fastställd markegång. Hvad skall bonden göra? Han kan ej äfventyra sina dragare på transporten öfver sjön och måste således betala den nära 25 proc. förhöjning, som tiondetagaren dikterat. Detta så mycket mer, som han dessutom alltid afventyrat att få sin säd af räntetagaren kasserad, derest den blifvit lemnad in natura, hvarigenom bonden kunde blifvit tvungen att göra flera resor. Detta blott ett exempel. Helt visst gifvas 1000 dylika. Hvem skall ersätta räntegifvarne dessa förluster? För vår del tro vi att denna fråga kan blifva ganska tvistig, och att de som lidit förlusterna borde åtminstone försöka på domstolsväg väcka fråga om ersättning af ministeren, som odisputabelt vållat dem dessa förluster. Kanske skulle då dessa män, som synas icke blott slagna med döfhet för folkets rättvisa fordringar, utan äfven härdade mot den egna pligtkänslans maning, kunna läras att till en annan gång taga sig till vara. Hvad skall man emellertid tänka om en styrelse, som så behandlat denna sak, och som behandlat det vigtiga kyrkolagsförslaget på sätt vi förut nämnt? —