ler ogillande. Han läste om dem ännu en gång, lade dem ifrån sig, och sade, läggande sin hand på Claras axel: Min stackars Clara! den talangen kommer att kosta dig många tårar. Detta var alltså den första uppmuntran Clara fick. Och att fadren icke spådde orätt, visade sig redan, ty — Clara gick ut och gret. Från denna stund föregick hos fadren en märklig förändring i afseende på hans uppförande emot sin dotter. Förut hade han behandlat henne som ett barn, han kunde jollra med henne om de obetydligaste saker, smekte henne ömsom oeh bestraffade henne, utan att genera sig, då han trodde sådant påfordras. Men från denna stunden var han emot henne mera aktningsfull, mera allvarsam; nyttjade han sin faderliga myndighet, så var det med försigtighet, hans förmaningar blefvo mindre docerande, han lade sina ord med mera omsorg — det syntes att han visste, att de voro underkastade kritik. . Och komministern Bäck, ehuru han hade ett godt naturligt förstånd, hörde dock för ingen del till dessa skarpa tänkare, som känna sig manade att diktera lagarna för menniskans handlingssätt. Äfven hans bildningsgrad skulle ej hafva tillåtit honom detta, ty den bildning han egde, var ej någon annan än den vårt lägre presterskap i allmänhet eger. Grundade sig till