—————————— ———— — —— — — — Bätsmannen frän Svensksund och Juden. Uti en hamn i nya verlden en båtsman satt ifrån vår gamla Nord, och hvilade sig ester långa särden; kroggäster hörde på hans ord, då han berättade om äsfventyr, om krig och sjöslag, hur han fått Cblessyr, och hur kung Gustaf öfvermåttan kringklappade den ryska flottan. Vid Svensksund ryske amiralen visst tänkte i en munsbit sluka oss; det blef en dans, der döden var på balen, vi slogos, såsom karlar slåss. Två dagar varade vår vapenlek, och sedan fienden — för sent dock — vek; ej mera undan Svenska skotten han kunde fly: fick gå till botten! Man mister blod, man vinner ära i sådan dust för kung och fosterland; och ärret, som jag ses i synen bära, det är så godt som ordensband! — Stolt såg han kring sig, men ett ögonkast — det stoltaste — nu stannade så hvasst uppå en gammal menskostubbe: en lemmalytt, svartskäggig gubbe. Du der med judenäsan, titta otrogen icke på en tapper Svensk! Till krämarsjälen kan ej vägen hitta en känsla, som är fosterländsk! Tror du man schackra kan i elden? Nej! Der vexlas jern, men icke guld — ej, ej! För fosterlandet du ej blifvit så lemlytt: det ej renta gisvit! — Visst är jag Jude? — mannen sade — men ock Amerikansk medborgare. En gång Fristaterna att strida hade en kamp för sin befrielse; till vapen kallades! Hvar modig man då följde Washington, som förde an. Jag ock var med i borgarhären, var med i hetaste afsären. m—K Xp ooo une