Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 2

— — —————— Skall snart din dystra brudsäng sjunga. Man icke denna varning hör. O! derpå ingen undra bör De voro sälla, voro unga. Nu sitter dufvan, som har mist Sin make, ensamt på sin qvist, Och bara gråter, gråter, gråter. För henne, hvad är konst, är sång, När blott hon tänker, dagen lång: Han kommer aldrig mera åter. Så går det här på jorden till. Man måste gå dit man ej vill. En är, som räknar våra dagar. 4Vi gå till döden, hvart vi gåt. Väl den! som alltid tänker så: Gör med mig, Gud! som dig behagar. Fadren, som länge misstänkt att Clara hade någonting för sig, öfverraskade henne, just som hon hade särdigskrifvit dessa enkla verser, men innan hon hann att undangömma dem. Man kan lätt tänka sig Claras förvirring, då fadren begärde att få se hvad hon skref. Hon blef som en blod i ansigtet, såg bedjande, fruktande i fadrens ögon der hon stod, med ryggen vänd emot bordet, der hon setat och skrifvit, och med sina händer fattande i bordskanten,