Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 2

2—2—— liksom i en skyddande ställning. Hade det varit någon annan än sadren, så skulle hon hafva undangömt eller sökt att försvara sitt lilla snillefoster, men nu kunde hon icke ens med en bön göra ett försök dertill. En observatör skulle ha funnit intresse uti att betrakta fadren, då han nu ville se hvad hans dotter skrifvit, och hvad hon var så rädd om. Han ville icke visa sig nyfiken, och hans ansigte fick ett alldeles eget uttryck genom den konstlade likgiltigheten, hvilken trädde i förbund med en viss faderlig myndighet. Det var långt ifrån honom, att han ville förebrå sin dotter, att hon öfverlemnade sig åt sådana sysselsättningar, och han gladde sig tillochmed deråt i hemlighet, men han borde dock icke ge ett sådant gillande tillkänna, nu, då en förmaning var mera på sin plats. Intressant var äfven Clara att se, der hon stod, ännu med inspirationens eld i sina ögon, glödande kinder och håret fallande fritt i lockar kring sina skuldror. Midt emellan fruktan och hopp, häfde sig hennes barm, hennes läppar voro halföppna, hennes ställning en försvarandes. — Mitt barn! sade fadren, liksom förebrående. Clara drog sig litet åt sidan, fadren tog papperet, hvarpå verserne voro skrifne. Vid genomläsandet af dem, kunde på hans ansigte icke märkas hvarken något gillande el