—— henne med asundens bitterhet, som i förtryelse öfver hennes företråden, skulle för henne förbittra lifvet. Väl kunde det vara måjlig, itt henne väntade den stilla lyckan i en husig krets, der hon, stödd af en god make, kunle som husmoder utösva en nyttig verksamhet, om man aktgaf på dem af hennes upphöjdare själsförmögenheter, som manade henne att intråda på en bana, som är den slipprigaste af alla — den, der det gäller att segra eller gå under, — den, som öfver afgrunder och eldströmmar leder till årans tempel. De begge lickorna beredde sig således för alldeles olika mål — Linna för döden, Clara för lifvet. Och likväl, ehuru de kände att deras banor gingo ät skiljda håll, visste de dock, att de en gång skulle stöta tillsammans — i odödligheten. Schiller, Goethe, Jean Paul voro nu bortlagde för den enkla boken med det aflånga formatet — katkesen. Likväl lade de begge flickorna icke helt och hållet bort sina litterära sysselsättningar, men valde endast det, som var af allvarsamt innehåll. Och det finnes mången verldslig bok, uti hvilken finnes mera andakt, än i de djupsinnigaste theologiska skrifter. Icke heller Claras skapande genius slumrade under denna tid oafbrutet hos henne. Det var nu ofta små tillsallighetsstycken hon skref, al