Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 1

ra. Hon tyckte sig nu ha ett mål att lefva för, sedan hon funnit en, för hvilken hon kunde vara nyttig, och hennes lif var ej mera glädjetomt och ödsligt, när det var en, som delade hennes lidanden, hennes fröjder. Och i afseende på sjelfva undervisningen, kunde väl icke Linna finna en mera tacksam elev, än Clara. Icke allenast hade hon en utomordentlig lätthet att fatta, utan det förmärktes äfven på hennes träffande reflexioner, att hon försted hvad hon läste. Och hennes själs verksamhet inskränkte sig icke ens härtill. Hon kände inom sig ett ovilkorligt behof att sätta sina tankar, sina händer på papperet, och tidigt började hon med sina små försök i denna väg. Hon visade detta väl ej för någon, icke ens för Linnga, ty hon skämdes, men det hindrade henne icke att taga vara på de rena papperslappar, hon kunde finna i fadrens korg, klåttra dem fulla, och äfven gömma en del af dem. Det var små berättelser och sagor, äfven små versstumpar, och måhända kan det ej vara utan allt intresse, att framlägga ett litet prof af dem. Det var en saga, af ungefär följande innehåll: ? . cOrnen och Siskan. Det var en gång en örn, som hade sitt bo i en skog. Inte långt derifrån hade en siska