Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 1

de nu, ändock att något högre måste finnas och då de ännu icke kunde nå ditupp, läto de örnens vingar, som buro dem, sjunka, och styrde mot jorden, för att på nytt stiga upp på dufvans. Och i afseende på den bana, som låg framför hvardera af dem var mycken olikhet. Linnåa kunde utan förebråelse uppskjuta med den heliga akten, emedan den icke egentligen afdelade hennes lif i tvenne perioder; sådant som det var förut, sådant skulle det, i det närmaste åtminstone, bli efteråt — hon skulle efter all sannolihet komma att stanna qvar i sädernehuset, inom hvars borg hennes dygd icke hade att befara några hårdare pröfningar, och der hon, kanske aldrig upplefvande att bli älskad af en man, långsamt, kanske också hastigt, skulle förvissna, till dess att ingenting mera än ett kors på kyrkogården vittnade om, att hon funnits på jorden. Med Clara var ett helt annat förhållande. Mognad till jungfru skulle hon, vacker, frisk till kropp och själ och af ett lifligt temperament, full af snillets eld, finna sig inträda i en helt ny verld, der hon skulle bli emottagen, kanske med förtjusning, kanske ock med motvilja; väl kunde man tro, att hon af några skulle bli omfattad med godhet, men säkerligen skulle de vara fler, som för henne utlade förförelsens snaror, som förföljde