Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 1

sitt lilla bo. Siskan var mycket rädd för örnen, och kröp alltid in, tätt tätt in i boet, då hon såg örnen rusta sig till och flyga ut på jagt. En gång flög örnen helt nära förbi, och hon kunde tydligen se, att han såg på henne. Då tänkte hon, nu gäller det mig! hon darrade och hade knappast styrka att säga: söta herr örn! gör mig intet ondt. Men hvad tror ni örnen svarade? jo, han sade: var utan fruktan, du! de rof jag söker, måste vara större. Det var hela sagan. Kanske tänkte Clara härvid på Kuno och sig sjelf. Det led åt den tiden, att Linnea och Clara skulle bereda sig på sin första nattvardsgång. Linnda var då fyllda sjutton år och Clara på sextonde året, Väl bade Linnåa kunnat vara beredd dertill kanske två år förut, men hon kände en så liflig önskan att få anträda denna vandring tillsammans med Clara, att hon bedt att få uppskjuta, till dess hon var färdig. Och från och med inträdet af detta för all ungdom, och isynnerhet flickor, så märkvärdiga och för hela den återstående lefnaden inflytelsefulla år, antog deras känslorigtning en mera bestämd form. Hade de förut fröjdat sig åt och njutit utaf de verldsliga snillenas verk, hade deras själar deraf känt sig lyftade högt öfver den jordiska athmosferen och badat i snillets derofvan brusande, friska luftströmmar, så kände