Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1853, sida 3

gelse, af hvilka vi här vilja meddela ett kort sammandrag. Queen Victoria hade, besättningen inberäknad, 120 personer ombord, deribland 12 kajutspassagerare. De voro till största delen boskapshandlare, hyilka foro hem till Irland ifrån kreatursmarknaden i Liverpool. Af detta antal blefvo 53 räddade, ibland hvilka 20 tillhörde manskapet, så att ungefär 67 menniskor omkommo. Kapiten Church var en mycket skicklig och erfaren skeppare, som tjenat mera än 20 år, och hela besättningen utgjordes af pröfvadt folk. Ångaren var ett fartyg af första rangen. Till klockan 1 på morgonen d. 14 Februari gick allt väl, men vid den tiden inträffade ett häftigt snöfall, som bortskymde utsigten för styrmannen. Plötsligt ropade en båtsman, att fartyget endast var 20 alnar ifrån strandklipporna. Det var klipporna vid Howth, belägna något i norr om Bailey fyrtorn. Hans larmrop att stoppa maskinen kom för sent; i nästa ögonblick stötte fartyget med ett fruktansvärdt brak emot klipporna och gick med bogen öfver de utskjutande delarna af dem. Kapiten ilade genast för ut och gaf order att backa med maskinen, för att åter få fartyget i flott vatten. Detta lyckades väl också, men det vackra fartyget hade erhållit dödsstöten, och knappt var det åter flott förr än det hastigt började sjunka. Kapitenens order att nu med afsigt medelst maskinen sätta fartyget på stranden kunde numera icke utföras; den inrusande vattenmassans våldsamhet tillät icke mera någon rörelse. Emellertid hade passagerarne, till en del halfnakna, störtat ur sina kojer upp på däck. Det matta snöljuset visade dem huru de hastigt sjönko jemte fartyget; ett skrän af dödsångest öfverröstade kapitenens stämma, och alla rusade till båtarna; men sjön gick hög, ångsten kom dem att glömma alla försigtighetsmätt, och den första bäten kantrade med alla som voro deri, innan den knappt ännu berört vattenytan. I den andra baten räddade sig 17 menniskor, och detta endast genom själsnärvaron hos en jungman på ett linieskepp, hvilken hela tiden höll ett finger i tapphålet, som var öppet och genom hvilket vattnet förut inträngt. Fjorton af dessa personer kommo lyckligt till land, de trenne andra, deribland nämnde gosse återvände till det sjunkande fartyget för att rädda allt som var möjligt att rädda. Men fartyget hade redan sjunkit, endast en del af dess svarta skorsten och af masterna syntes öfver vågorna, och vid masterna hade 12 å 14 personer hängt sig fast med sörtviflans krafter. Dessa och nagra andra, hvilka drefvo omkring på fartygsspillrorna, räddades dels af de tre raska personerna i den lilla båten, dels af angaren ÅRoscommon, som just då kom den vägen. För flera år sedan strandade på samma ställe ett ångfartyg, ombord på hvilket befann sig den nu aflidne Daniel 0 Connell, hvilken gaf det rådet att upphänga en mistklocka (fog-bell) på klippan, men hvilket råd icke följdes. Tidningarna innehålla djupt gripande detaljer om de fasansfulla scenerna på det strandade fartyget. Så befann sig ibland passagerarne en Irländare, vid namn MManus, hvilken med hustru och tre barn rest till Liverpool, för att derifrån afgå till Amerika, men, då hans penningar icke räckte till för öfverfarten, nu ville återvända till Irland. Han såg hustru och barn den ena efter den andra försvinna i djupet utan att kunna rädda dem; hustrun nade, med det yngsta barnet vid sitt bröst, krampaktigt omsamnat honom, men blef i trängseln sliten ifrån honom. Sjelf blef han räddad. Storartade bedrägerier. Den ryktbare jernbanekungen George Hudson blef d. I Febr. i Rolls Court stäld till ansvar för de storartade bedrägerier han begått sasom direktör för Yorkoch Northmidland-banan med ett betydligt antal aktier som, till bolagets skada, voro ställda till hans förfogande. Domen lyder på ersättning af de af honom undansnillade penningarne, samt på erläggande af räntor (å 5 procent) från det ögonblick, då de kommo i hans händer. Hudson var en man, för hvilken, då han stod på högsta spetsen af sin makt, enligt Times uttryck, de högsta personer i landet kröpo, och af hvars skor de, för det usla guldets skull, slickade stostet. Lyckligtvis, tillägger Times, är den tiden förbi, da han spelade en så framstående roll. Måtte en sådan tid och en sådan menniska aldrig mera aterkomma! Den nyligen mot Hudson fällda domen gifver oss en öfverblick öfver sättet, hvarpå han förvärsvat sig sin stora förmögenhet. Han var är 1846 förste direktör i nämnda bolag och var allsmäktig, så att han kunde genomdrifva hvad han ville. Bolaget beslöt da att anlägga några små sidobanor, och kostnaderna för dessa skulle tillvägabringas genom 50,000 aktier, hvardera på 5 sterling. Af dessa aktier fördelades 31,950 pro rata emellan aktieegarna i husvudbanan; de öfriga 12,050 förblefvo i direktionens händer, och såldes sedermera till bolagets bästa. Det är nu faktiskt bevisadt, att en betydlig del af dessa aktier blifvit sålda på börsen för 3å 4-dubbla värdet, utan att detta öfverskott kommit bolaget till godo. Af processens handlingar synes, att Hudson tillegnat sig 5,000 aktier, och att han icke kan förebära annat till sitt rättfärdigande, än att han väl varit berättigad att hålla sig skadeslös på detta sätt för sitt mödosamma arbete. Det synes äfven, att af de 12,050 aktier, hvilka qvarhöllos för bolagets räkning, endast 9,300 blifvit på ordentligt sätt sålda till bolagets förmån. Hudson erkänner vidare, att 1105 aktier blifvit fördelade al pari, för att afväpna åtskilliga jordegares opposition, hvilka hade för stora anspråk vid sidobanans anläggning. Han tillstår äfven naivt nog. att också många parlamentsmedlemmar, dem man eljest icke kunde besticka, erhållit aktier al pari, för att stämma dem gynsamt. Dock har han icke velat nämna någon. Han är likväl uppriktig nog att erkänna.