OA ÄUFF— Theater. Vi hafva ett par gånger försummat att omnämna de representationer, som blifvit gisna på härvarande theater, och dock lärer särdeles en af dessa varit förtjent att med losord omtalas, nemligen skådespelet Trettio år af en spelares lefnad, hvilket lärer blifvit utfördt på ett i allmänhet tillfredsställande satt. I går afton gafs den gamle bekante, förr i verlden så omtyckte Pariserpojken, hvilken pjes är anlagd egentligen på titelrolen, som varit en pröfvosten för flera unga skådespelerskor. Hvem har ej hört omtalas dessa egna menniskovarelser, som kallas: Gamins de Paris) Precurseurs de la revolution (revolutionens förelöpare) såsom Lamartine kallar dem, hafva de spelat en icke obetydlig rol i de sednare årens politiska tilldragelser. Det var de, som till en icke ringa grad utförde Februari-revolutionen 1848; det var de som, enrollerade och inöfvade till soldater i det s. k. Mobilgardet, nära nog afgjorde utgången af Junidagarnes strider; det är de, som vid första nya utbrott skola strömma de främste ut från S:t Antoines och le Templees förstäder nedåt bulevarderna; det är de som skola bygga de första barrikaderna och på dem modigast strida och gladast dö. Le Gamin de Paris är således en helt och hållet egendomlig fransysk, nej! Parisisk karakter; och blotta öfversättningen: Pariserpojken, visar huru man ej kan återgifva ens hans namn. Isan är en tjufpojke, full af eld, skälmstycken och sjelfsvåld; nyfiken och näsvis; qvick och sintlig, men tillika en pojke med hederskänsla och mannlig kraft om det gäller, samt med ett okufligt mod. Naturligtvis kan denna karakter icke återgifvas på vår scen annat än mycket försvenskad. Det egendomligt parisiska försvinner, men det allmänt menskliga står dock qvar, och karakteren äger tillräckligt innehåll, för att blott deruti vara af intresse. Pjesens hufvudintresse hvilar på det sätt, hvarpå denna rol utföres. Vi hade här tillsalle att se mille Fehrnström utveckla en ny sida. af sin vackra talang. UHennes spel var lisligt, naturligt och ofta mycket naivt. Hon skördade ock ett ganska stort bifall och blef vid pjesens slut inropad. Hr Hallberg, såsom Bizot, var ganska lyckad och hr Dahlgren var en oklanderlig gammal general. Hr Pettersson äger en viss liflighet både i deklamation och gester och skulle säkert kunna bli en rätt god skådespelare i sin genre, blott han ville försöka glömma sig sjelf. Då han, såsom i andra akten, midt under en tragisk kraftyttring, ej kan låta bli att med belåtenhet se på sina vackra kläder, så gör han sig dermed rent af löjlig. M:lle Flygare spelade sin något ledsamma rol med känsla. Samspelet var öfverhufvud tagit ganska godt, ehuru detta är något, hvari vår svenska scen i allmänhet står långt tillbaka för hvad man t. ex. på den fransyska scenen får se. Hr Westerdahls solonummer på flöjt applåderades och hans uppträdande i den musikaliske instrumentmakaren beredde säkert ett ganska stort nöje åt dem, som icke förut gjort hans bekantskap i detta komiska, musikaliska qvodlibet. Emrikes Nyheter. I