Storbritannien och Frankrike. (Forts. o. slut fr. föreg. n. r.) Jag fäster uppmärksamheten på det inflytande, hvilket dessa märkvärdiga män utöfvat på sitt fosterland, emedan man vid bedömandet af en nations karakter oftast förbiser ett sådant intrycks varaktighet. Det år en bedröflig sanning att under de 30 åren, hvilka förflutit ifrån monarkiens restauration i Frankrike och till de sednare revolutionerna, finna vi knappast en enda individ, hvars handlingar icke röja egennyttiga bevekelsegrunder. Jag anför som exempel fransmännens f. d. konung. Der finnes knappast inom häfderna 2:ne så starka kontraster som Napoleon och Louis Philip, men i ett hänseende visa de en slående likhet; båda sökte de heller att grundlägga en dynasti än att blifva mensklighetens välgörare. De föllo båda, emedan de föredrogo sin egen makts utvidgning framför sine undersåtares sanna väl. Hvad hade Frankrike blifvit före 1848? En konung som sökte befästa sig genom föraktliga förbund med främmande makter, en deputerad kammare hvilken låt systematiskt besticka sig, ett folk som, ehuru blomstrande, dock var försänkt i den moraliska förslappning, hvilken aldrig uteblifver när det styres af män som det föraktar. Det är med stolthet jag vänder mig från denna syn till den ädla motsattsen, som erbjudes af våra brittiska statsmän. Intet frapperar mera i våra häfder än det stränga begreppet om moralisk ansvarighet, hvilket våra högre embetsmän ådagalagt. Under det Frankrike ägde sin Richelieu och Mazarin, ägde vi vår Falkland och Hampden; när det ägde sin Mirabeau och Talleyrand, hade vi vår Chatham, Wilberforce och Burke. Ej böra vi heller vid detta tillfälle förbigå den tid till hvilken vi stå i större förbindelse än någonsin skall kunna uppskattas, den hvars minne, trotts nå