Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1853, sida 2

skapa en gudomlighet. Men så oerhörda hädelser straffade sig sjelfva; — revolutionens upphofsmän blefvo dess första offer; det var icke ovanligt att se män, hvilka om morgonen sutit som domare, om aftonen dömde som brottslingar. Samhället var till sin innersta rot förstördt och upplöst, och det var först efter 3Z:ne ärs ursinnig och oafbruten blodspillan som folket, utmattadt snarare än mätt, drog sig tillbaka från sitt blodiga värf. Vid denna tidpunkt uppsteg på Europas horizont en af de märkvärdiga män, hvilka ibland under en sådan jäsningsperiod uppkastas på samhällets yta; en af de män, hvars öfvermenskliga kraft finner föda och näring i de strider, hvilka uppskaka menniskoslägtet. En sådan man var Napoleon Bonaparte. Uti genomträngande blick och fast vilja, uti den stora konsten att till sina afsigters befrämjande använda alla både naturliga och mekaniska krafter, uti den ännu större konsten att på stora menniskomassor sätta prägeln af sin vilja och ande, har han aldrig öfverträffats. Han var, i dess vanligare mening, en stor man — en man skapad för att leda — herrska — öfvervinna. Men i hans själ, huru rik, vidtomsattande, mångsidig och outgrundlig den också var, sattades ett vigtigt element uti all sann storhet; hans sinne var väsendtligen egoistiskt, opatriotiskt, utan sann humanitet. Aldrig användes detta omätliga snilles rika ressurser för att minska mensklighetens elände eller befrämja dess sanna väl. Han betraktade menniskan såsom en leksak eller ett verktyg. Menniskans själ, det ädlaste af alla Guds verk, ansåg han blott som en konstigt sammansatt mekanism, som kunde godtyckligt sönderbrytas om det passade hans planer. Då han med ett nytt rike kunde öka sina trossers antal, så var hans tappraste följeslagares lif för honom blott saldon i en räkning, ett enkelt tecken på vinst eller förlust. Om blott Europa icke darrade under något annat ok än Napoleons, var det honom likgiltigt hur många tusen män, lifvade af höga förhoppningar, och en ädel drift, hvilka älskade honom och trodde på honom som på sin egen tillvaro, lemnades att dö på Rysslands snöbetäckta fält, eller nedtrampades under Egyptens brännande sandöknar. Det är den förbannelse som följer sådane menniskor att deras esterdöme öfverlefver deras broft. Derom vittna de sel hvilka blifvit nästan införlifvade med den sranska karakteren; den sjukliga såsängan, det seberaktiga begär ester allt som retar Sinnet, hvilket så mycket bidragit till att omstörta Frankrikes moraliska jemnvigt, äro till stor del utgångna ifrån den man, hvilken lärde det skilja äran från pligten, och under den förras glänsande mask dölja brottets vederstyggligket. Fasansvärdt i sanning hade verldens öde blifvit om denne man fått ohämmad fortskrida på sin vilda bana. Men der fanns ännu i Europa en makt för hvilken mensklighetens sak var dyrare än dess egen säkerhet. En sådan makt måste vara Napoleons naturlige tiende. Jag mäste krossa England, utropade han i sitt öfvermod, eller jag förlorar verlden. Det var i sanning ett kritiskt ögonblick för vårt land; en morgondimma, ett plötsligt vindsombyte kunde för en tid åtminstone, gifva dess frihet ett dödligt slag. Jag har ofta tänkt på den tiden, och det förefaller mig liksom vår Herres godhet aldrig mot något land i verlden blifvit så klart ådagalagd. Och när vi tänka på den store krigaren genom hyars hjeltemod tyrannons makt ändtligen krossades, upplifvas vi af ännu varmare tacksamhet. Aldrig tillförne hade 2:ne män så vuxna hvarandra uti snille, så skiljaktiga uti karakter, så lika och ändå så olika, kämpat för att afgöra verldens öde. Under det halfva den eiviliserade verldens besegrare med sina örnar inträngde i de mäktigaste rikens innersta, stridde en enkel engelsk krigare i en obemärkt vrå med ett ringa antal råa, oöfvade trupper mot mäktiga fiender, trolösa allierade, och den mest odugliga regering som någonsin genom envishet och okunnighet hindrat en stor general i sina företag. I flera års tid fick han lida allt som kunde reta och förödmjuka, allt, utom nederlag och brist på framgång. Men aldrig kom ett klagoord öfver hjeltens läppar; aldrig undandrog han sig något värf som hans fosterland ålade honom, hur illa han också dervid understöddes. Andtligen mottog han sin belöning — i en triumferande nations högljudda bifall — en befriad verlds tacksamhet. Men en sådan belöning, ehuru stor, var icke målet för hans sträfvanden; den belöning som uppehöll honom under fleråriga pröfningar — liksom den tillfredsställde honom under hans lagerkrönta ålderdom — var hans orubbliga pligtkänsla — den glädjen som alltid medföljer ett ädelt och gegennyttigt sinne. Se der rätte nyckeln till Wellingtons storhet. Man kan hegripa hvilket omätligt moraliskt inflytande en sådan man i ett sådant ögonblick skulle utöfva. Han fann England svagt och söndradt; han ingaf det sjelfförtröstan och enighetens kraft; han fann en ringa hop missnöjda och nedstämda soldater, inom kort kommenderade han en arm utaf hjeltar. Och nu, sedan ett halft århundrade förflutit — sedan dånet af de mäktiga segrarne småningom förklingar, — sedan det vördnadsvärda hufvudet nedböjts uti stoftet — hvad är det som väcker den känslan hos oss, att om hans närvaro varit ett mäktigt skyddsvärn, så är och hans minne ett heligt arf! Jo, det är den tanken att om han böjt Frankrike genom sin makt, så har han upphöjt England genom sitt exempel, — det är den öfvertygelse att hans ädla, sjelslörsakande och manliga pligtkänsla gjort oss till kraftigare, ja bättre menniskor; det är denna tanke, långt mera än Salamancas och Waterloos ärorika minnen, som gjorde att på den stora sorgedagen en hel nations hjerta klappade liksom en enda individs bredvid stoftet af den store krigaren, som sofver under Paulskyrkans kupol. (Forts.)