Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1853, sida 3

rer icke vara möjligt att få någon sullkomlighet mera i dans än i någonting annat, och det var rätt vackert som det var, det kom man öfverens om. Det roade äfven de äldre herrarne att en stund se på sina afkomlingars dansprof, för att öfvertyga sig om att de fått valuta för sina penningar, men efterhand försvunno de ur danssalen, för att i smårummen dra sitt parti vira eller boston, och få voro ej de, som kände en stark längtan efter en pipa. Det bjöds omkring rafraichissementer, man drack sins emellan, än med den ena, än med den andra, det blef muntert, och ehuru munterheten naturligtvis ej öfversteg vissa gränsor, så kunde man dock på de kisögda gubbarne se, att ma jor v. D:s punschbrygd lyckats förträffligt. För att få en någorlunda redig öfversigt af sällskapet, torde det icke vara olämpligt att för några ögonblick lyssna till ett samtal, som förefaller emellan ett par gamla fröknar, som sitta der borta vid kakelugnen och med uppmärksamhet följa hvad som passerar. (Fortsättn.)