menniskorna, hvilket med andra ord är: Guds rikes utbredande på jorden. Och väl är att eftertankan härpå blifvit väckt. Länge nog hafva de mäktige ockrat och frossat på de svages svett och möda; länge nog hafva råhet och okunnighet, våld och förtryck varit det arf, som det ena slägtet lemnat efter sig åt det andra; länge nog har detta kristendomens stora bud, att alla menniskor äro bröder, varit föraktadt af dem, som eljest varit stolta att kalla sig denna läras predikare och bekännare — det är hög tid att det blifver annorlunda. Och det skall bli annorlunda! Den rigtning det allmänna tänkesättet tagit bådar en ny och bättre framtid för menniskoslagtet. Häsdernas blad, som oupphörligt skrifvits och ännu skrifvas med blod, skola en gång, inom en icke allt för aflägsen tid, skrifvas med upplysningens och brödrakarlekens sköna, ljusa skrift. Väl lefva vi blott i den första gryningen till denna mensklighetens skönare dag, men vi äro dock lycklige att-se den randas, vi äro lyckliga i den tanken, i den vissa förhoppningen, att andra slägten skola se dagen i all dess klarhet. Men om den närvarande tiden gifvit oss anledningar att hoppas på en ljusare framtid för menskligheten, så återstår dock ännu mycket att göra för den, som vill arbeta på detta mål. Den stora mängden lefver ännu sitt lif i armod, ofta i nöd, med deraf följande tunga näringsomsorger; i okunnighet, ofta i råhet; i njutningslystnad och sedeslöshet. Vi vilja i detta fall här upprepa ord, som blifvit öppet uttalade inför en församling af arbetare,) utan att af dem kunna jäfvas: -Iag vill säga det rent ut:njutningslystnaden har frätt djupa sår på arbetarens karakter och på hans välstånd. Vårt lands hufvudolycka, som förtär vår folkskraft och hämmar hela vår både andliga och industriella utveckling: brånvinet, som årligen, oerhördt att omtala, förtär afkastningen af vår jord till ett värde af 20 å 30 millioner rdr, har sina egentliga konsumenter i arbetarne. Det är denna olycksaliga vara, som förstör deras välstånd, som undergräfver deras moraliska och fysiska kraft, som gör af den fromme mannen och, sorgligt att nämna, äfven ofta af qvinnan, ett vilddjur i hus och hem. Hvad skall det bli af dessa olyckliga familjer, hvad skall det blifva af de barn, som södas och fostras af sådane föräldrar? — Jag lemnar åt er sjelfva svaret på denna fråga. Hade icke denna förderfliga vara vunnit insteg hos arbetaren, huru annorlunda hade icke då hans ställning varit? Hade han agt i kapital allt hvad han supit upp i bränvin; hade han användt till nyttigt arbete de timmar, som branvinet gjort ofruktbara — huru skulle icke då hans hus och hem hafva sett ut? Hvilken kraft skulle han icke ha ägt, att ställa sig på en fri och sjelfståndig grund! Tron mig, han hade då aldrig blifvit slaf under konkurrensen, ty han hade då icke nödgats antaga arbete till hvad pris som helst, till olycka icke blott för honom sjelf, utan för alla medarbetare i hans yrke. Annu mer: — hade de tillgångar han förtärt blifvit räddade till ett lefvande nationalkapital, hvilken blomstring skulle icke då industrien hast, hvilken rikedom på arbetstillsallen skulle icke öfverallt hafva företett sig? I sanning, man måste häpna vid tanken på det lättsinne, som kan för ett ögonblicks rus, hvilket icke ens i sig är någon njutning, uppoffra sin egen, sina barns, sitt lands välfärd och lycka. — Jag är ingen fanatisk nykterhetspredikant; jag älskar den sanna, den friska glädjen så som jag älskar solens leende om våren eller fogelsångerna i trädens toppar, men jag afskyr den eländiga, korta fröjd, som ligger i ruset. Och jag tänker med harm och smärta på att så många af de arbetare, hvilka jag älskade se såsom sjelfständiga och oberoende, fria medborgare i ett fritt samhälle, skola sälja sig till slafvar för — en sup branvin. Häri ligger utan tvifvel en af de största anledningarne till arbetarnes, särdeles i städerna, betryck och osjelfständighet. Den andra anledningen är deras i allmänhet taget stora okunnighet. Vilja således arbetarne vinna den medborgerliga aktning, det anseende och de borgerliga rättigheter, som de böra äga, så skola de i första rummet akta sig för superiets sarliga fröjd; vinnlägga sig om arbetsamhet, sparsamhet, omvårdnad om sitt hus och hem och