Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1853, sida 1

slette Menneske! at sorlade din gamle Faer — syns det dig vere smukt? — Jeg har ikke forladt dem . . . de har banket mig i Steden for at give mig Mad... de har velet at jeg maatte bringe dem Penge in ved at give Konserter, men jeg vil sige dem, at jeg slet ikke vil spille mer for deres Skyld ... hist staaer min Kjereste, — sade hon, med stegrad pathos, läggande sin hand på dansmästarens arm — med ham vil jeg leve, med ham vil jeg dö... for ham vil jeg give Konserter ... og hvis de ikke lader vere at knuse mig med deres Impertinentser, saa vil jeg lade putte dem ud av Dören. Det var ord och inga visor, och den uppbragte mannen, som väl visste att jomfrun vo, re i stånd att hålla hvad hon lofvade, kastade en vredgad blick på henne, och fann för godt att aflägsna sig, likväl mumlande imellan tänderna någonting, som skulle antyda, att han ämnade anlita lagens mellankomst. Jomfrun undskyldede sig för de närvarande för denna scen, som hon kallade et ubehageligt Optrin, och gjorde sig beredd att så fort som möjligt retirera. (Fortsättn.)