rerne och med spänd otålighet samlades man i frukostrummet, för att gratulera m:r Benoit till denna sin vunna likhet med Hamadryad. Men m:r Benoit mådde icke rätt väl på förmiddagen, hvarföre han ej blef synlig vid frukosten, och så mycket otåligare blef man naturligtvis. Det blef en skarp öfverläggning mellan grefven och grefvinnan, om man skulle skicka ned mat till honom, äfven till middagen; men då man kom öfverens om, att detta dock ej kunde räcka i evighet, och äfven de hade god lust att se Hamadryaden, så beslöts att det skulle bjudas på vanligt sätt, och då naturen sade m:r Benoit, att en långvarigare fasta kunde vara menlig för hans helsa, så måste han nolens volens efterkomma dess röst, hvarför han, uppbjudande hela sin filosofi, klockan några minuter före tre förfogade sig upp i matsalen. Det torde icke behöfva sägas, att han emottogs med allmän aklamation, och tillochmed den allvarsamma magister Reinius kunde icke underlåta att dra på munnen. Men äfven emot herr Linders visade sig lyckan ostadig. Han hade nu en fem, sex veckor bortåt lefvat det lugnaste lif, och vaggade sig i drömmar om en sällhet, som var den största han för ndrvarande kunde tänka sig. Det var, att knyta ett ägta förbund med jomfru Jörgensen, i hvars talanger han såg ett ka