— —7——5— —— då han riktade blicken på Kuno, tyckes vilja säga: också du, Brutus! Men denna lilla händelse var ett intet emot en annan, som syntes hafva ännu mera vidtutseende följder. Man erinrar sig nämligen, att m:r Benoit medförde ett visst pulver, hvarigenom han bibehöll sitt hår vid en ungdomlig färg. Detta pulver hade han bland andra smäsaker på sin toilette — ty hvart m:r Benoit kom, skulle han ha sin toilette — och detta pulver hade Robert Klinkou, anande dess ändamål, haft den skalkaktigheten att snappa bort. Ifrågavarande pulver, det visste m:r Bånoit af lång erfarenhet, medförde icke verkan för mer än sex veckor, och dessa voro nu snart tillända. Att få af samma sort här nere på den barbariska landsbygden, derpå var naturligtvis icke att tänka, och icke heller hade civilisationen i Linköping ännu nått den höjd, att man der tillegnat sig nämnde dyrbara Erhaltungsmittel, hvarföre det ej återstod annat medel, än att skrifva till Stoekholm för att erhålla detsamma. Som han emellertid ej för sin kommissionär kunde uppge namnet på pulvret, hvilket han alltid köpt sjelf, och ej heller haft den uppriktigheten att säga hvartill det skulle nyttjas, utan nöjt sig att på ett ungefär beskrifva det, så hade ett misstag kommit att ega rum. Först och främst drog det något