Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1853, sida 2

——— — — ——————— förklarat, att den otvisvelaktigt icke skulle hälla sig så länge, så blef den gifven till spillo i förtid, för att ha någon nytta af den. M:r Benoit åt mycket gerna hummer, men denna gången gjorde honom hans ifver ett spratt. Man märkte plötsligen att m:r Benoit blef liksom litet blek, tvers igenom sminket, den förnöjda min han nyss haft förbytte sig i en högst bekymrad, han spralade med knif och gaffel i hummerskalen, som om det gällt att uppleta en diamant, och visade alla tecken till en plågsam oro, hvilken oro steg till sin höjd, då betjenten räckte fram sin hand för att ta bort hans tallrik. Ingen kunde förklara orsaken till den plötsliga förändringen, och från alla håll frågades m:r Benoit om han icke mådde väl. Man fick emellertid snart förklaring på gåtan, då betjenten kom fram och presenterade någonting, som låg på en silfvertallrik, åt språkmästaren. Det var — en löstand. Det behöfdes hela den grannlagenhet, för hvilken en god societ plagar vara angelägen att utmärka sig, för att icke falla i ett allmänt gapskratt, men det var nästan icke stort bättre, att alJa plötsligen blefvo så allvarsamma, ty det ligger just ingen logik uti, att man, från att vara vid en munter sinnesstämning, skall bli allvarsam, för det att en person får igen en löstand; men då grefven och grefvinnan i för