Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1853, sida 2

——— — — — — ————— sta rummet antogo för deras ansigten ett uttryck af stoicism, som för dem eljest icke brukade vara vanlig, och de blickade omkring sig, för att antyda, att man borde följa deras exempel, så uppstod för några ögonblick en tystnad som i grafven; men det behöfdes icke mer, än att från något aflägset bordhörn ett par fnissningar hördes, förrän dessa upprepades af echo från olika håll, och då man ej kunde berga sig längre, utan det utbröt i högljudt skratt, så hördes, än från den ene, än från den andre, jag skrattar åt Lina, 4jag skrattar åt Calle, jag skrattar åt Theodor, jag skrattar åt Augusta, eller: 4jag skrattar åt skratten, och hade nu m:r Benoit haft den fintligheten att skratta med sig sjelf, så hade det väl snart gått öfver, men nu, när man, så fort man rigtade sina blickar åt honom, fick se honom med det högst bedröfliga ansigtet, och det leende han sökte tillegna sig liknade hvad man kallar en kyrkmin, så räckte löjet middagen ut, och grefvinnan hade intet annat att göra, än att påskynda serveringen af de återstående rätterna. Hvad som kanske mest grep m:r Benoit, var att icke heller Kuno kunde återhålla sitt skratt. Han brukade eljest, då någon af de andra tillät sig att drifva något litet gyckel med språkmästaren, taga parti af honom, och det var derföre som denne, nu,