Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1853, sida 1

hvilka man icke ens eger rätt att harmas, men som döda längsamt, droppa för droppa gjutande sitt gift i den lidandes hjerta. Å Det kunde således för Linnca icke vara annat än en glad omvexling, att få inträda i en krets, som, om hon ock icke hade roligt der, dock för en eller annan timma befriade henne från det enformiga lif hon förde der hemma. Väl bestod hennes enda nöje här utiattse hur andra dansade, att se hur de hade roligt; men oaktadt äfven detta påminte henne om hennes olycka, njöt hon dock af de andras okonstlade glädje. En viss fallenhet för satir gjorde att hon fann mycket roligt, som ingen annan skulle ha fäst sig vid, och ehuru denna knappast gaf sig tillkänna annat än genom ett nästan omärkligt leende, förstod henne dock Clara de flesta gångerna fullkomligt, och så skulle kanske m:r Benoit varit en mindre ifrig kurtisör, eller jomfru Jörgensen mindre uppenbart lagt an på den oerfarna Kuno, eller herr Linder bättre kacherat sin svartsjuka mot samma föremål, om de anat de anmärkningar, de begge unga flickorna gjorde sins emellan. Linn6a var nu en daglig gäst på slottet, för det återstående af astnarne, som det unga gillet var tillsammans. Och deraf återstodo en fem eller sex till dess hela herrligheten skulle afslutas med en slutbal; för denna gjordes sto