Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1853, sida 1

———————————7—7 i det fysiska af menniskans varelse; den mjeltsjuke har äfven ersättning derigenom, att hans lynne vissa perioder öfvergår till en annan ytterlighet, den, att känna en glädje, som ej har några gränsor; men Linnas Sorg grundade N på en verklighet, som hon ej kunde för sig dölja, och hvari någon förändring knappast var tänkbar; den var oafsbruten, tärande, och så mycket mera plågsam, som den med hvarje dag, i samma mån som barnasinnets glädje försvann, den för den mognande reflexionen framställde sig i en allt dystrare skepnad. Och för öfrigt, för den som sjelf eger ett hatfullt hjerta, är det ej påkostande att veta sig vara hatad, ty hon betalar med samma mynt, och att vara älskad, derpå skulle hon ej sätta något värde; men åter för dem, som sjelfva ega ett älskande hjerta, måste det vara så mycket mera nedslående, att se sig ett föremål för hat, heldst utaf dem, af hvilka man enligt naturens ordning borde vara mest älskad och älska tillbaka. Låt ock vara, att detta, som hos Linnåas mor antog form och utseende af hat, blott i sjelfva verket var brist på sinkänslighet, så är dock en sådan brist, för dem, som sjelfva äro finkänsliga, plågsam, ja kanske mera plågsam än sjelfva hatet, ty hatet är dock en kraft, som man kan motsätta sig, men tanklöshet, brist på känsla äro negativa naturfel, öfver