Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1853, sida 3

H mn———— —c hafva kallat detta ansigte skönt, men sedt en sace gaf det ett smärtsamt intryck. En latt sörklarad sorgbundenhet hvilade öfver det hela, men detta gjorde äfven, att då nägon gång vid en gladare eller angenam känsla ett leende uppklarnade, kontrasten var så mycket mera märkbar. Ock det var också egentligen blott vid första päseendet, som man fann Linnas ansigte oskönt. Om man blott litet vande sig dervid, så såg man icke mera dessa yttre ofullkomligheter, utan endast den sköna själen, som syntes försmå de yttre retemedlen, för att göra personligheten älskvärd och älskad. Det var dock naturligt, att Linna skulle lida vid medvetandet af att, om ock blott för ett ögonblick, väcka en känsla af obehag, ty det stridde mot hennes ästhetiska inre, oberäknadt den hos alla så naturliga böjelsen att behaga. Och äfven den, som är ful, gör sig dock lätt den förestallningen att det ej är så farligt med fulheten, tröstande sig med att man dock har tycke, och den känner åtminstone icke nägon förlust; men den, som naturen ämnadt att bli vacker, men sett detta dess verk genom en eller annan tillfällighet förstördt, den kan icke vidare göra sig några illusioner, och har så mycket svårare att glömma sin olycka, som dagliga påminnelser underhålla saknadens känsla. Och om äfven Linna haft den resigna